Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Björn von Rosen: Ur de gamles zoologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR DE GAMLES ZOOLOGI
”Se Behemot, han är ju mitt verk såväl som du.” De berömda raderna om flodhästen i Jobs bok åskådliggörs
förträffligt av denna bild ur Ludolfs bok med Behemot i hans två element
mindre känd och alltjämt nästan stod på
gränsen till fabelvärlden, återger Ludolf med
berättigat förtroende för sin sagesmans
vederhäftighet men också med tydlig egen förundran.
Camelopardalis, panterkamelen, som den då
ännu kallades (den ansågs ha huvud och hals
som kamelen men skinn och fläckar som
leoparden), beskrivs som så högväxt att en man
räcker den till knät och en häst med ryttare kan
passera under dess buk — överdriften är
mycket förlåtlig för den som sett giraffer bara
på avstånd bland låga akasior.
Sedan följer ett lyriskt parti om sebran, som
förtjänar att återges ordagrant.
Det finns ett djur kallat Zecora, som i skönhet
överträffar alla andra fyrfotadjur i världen. I Congo
kallas det Zebra. Denna varelse är av ungefär en
mulåsnas storlek; den hämtas från Abessiniens skogar
och de länder där gallafolket härskar, och kan lätt
tämjas. En gåva vars värde skattas högt, ofta given
till Abessiniens konungar. Tellez (en portugisisk
reseskildrare) beskriver den i korthet sålunda: en svart
cirkel omsluter dess länder som en gördel, och intill
denna har naturen utpenslat många andra, somliga
bredare, andra smalare, några svarta och några av en
ljus glänsande askfärg, med så mycken elegans och
precision att ingen målares konst kan göra den efter.
Om lejonet, som än i dag både i Etiopien
och bland europeiska jägare skildras som mer
eller mindre konstant blodtörstigt på
människor, meddelar Gregorius riktigt att det endast
i undantagsfall angriper folk men att nästan
alla andra djur har anledning att frukta det;
”även de största tjurar darra i varje led vid
dess åsyn, ur stånd att tillbakahålla sitt vatten”.
Han skiljer till och med på leopard och (den
ännu i Jimmaområdet vanliga) varianten
svartleopard, med omisskännliga beskrivningar —
fast Ludolf något förvirrat kallar dem
respek
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
