Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Björn von Rosen: Ur de gamles zoologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN von ROSEN
tive panter och tiger. Schakal och hyena
skildras lika korrekt av Gregorius; Ludolf rågar
kunskapsmåttet något onödigt när han,
stödjande sig på auktoriteterna Solinus och
Sal-matius, tillfogar förklaringen att den fläckiga
hyenan (Hyaena crocuta) är en bastard mellan
vanlig (strimmig) hyena och lejoninna.
Misstaget är för all del inte oförklarligt för den
som observerat likheterna i färg, storlek och
fläckteckning mellan kropparna på unga lejon
och H. crocuta, särskilt om man tänker sig dem
undanslinkande, som man oftast ser dem, i
högt gräs.
Utrymmet ger inte möjlighet att återge de
förträffliga skildringarna av apor, flodhästar,
honungsgökar och vandringsmyror, eller de
mera flyktiga men för sin tid oväntade
omnämnandena av till exempel varånödla och
stor-trapp. Betecknande för Gregorius’ noggranna
och kritiska sinne är hans sätt att först ge
materialet till en god och måttfull beskrivning
av krokodilerna och sedan avvisa Ludolfs
förfrågningar angående ryktena om jätteormar så
stora att de slukar oxar; ormar av det formatet
sade han sig aldrig ha hört talas om, ”och inte
heller trodde han att någon annan hade gjort
det”. Salamandern, vilken (säger Ludolf) redan
Plinius betecknade som den mest elakartade av
alla giftiga varelser på jorden, har han inte
heller reda på, vilket hedrar honom; däremot
kan han ge besked om spottormen, de gamles
Hydrus eller Cherhydrus,
”land-och-vatten-ormen” — vad vi nu vet är en art av den
afrikanska kobran (Naia nigricollis), om vars
skicklighet i långspottning det i Etiopien
alltjämt går de märkligaste uppgifter.
Efter all denna nästan moderna sakkunskap
och noggrannhet verkar det ganska förlösande
när enhörningen plötsligt drar in i bokens
zoologiska parad. Det är mig ett nöje att få
bringa Ludolf min särskilda hyllning i fråga
om detta ojämförligt poetiska djur, som i hans
bok för kanske sista gången får vara med i
annars jämförelsevis vetenskapliga
sammanhang. En av bokens mest betryggande
enhörningar sågs av en portugisisk berättare vid
namn John Gabriel ”i provinsen Agawi i
kungariket Damota; det var ett djur med ett ganska
stort horn i pannan, fem händer långt, av
vit-aktig färg, storlek och skapnad ungefär som
en häst, blackt i färgen, med man och svans
svarta, korta och tunna (ehuru somliga har
sett dem med längre och tjockare); ett livligt
djur som lever i de tätaste snåren och sällan
visar sig på slätterna. För den händelse att
någon alltjämt skulle tvivla kan jag anföra att
ett ungt djur fördes till en av jesuitfäderna,
som alltså kan åberopas som vittne. Till
yttermera visso, åtskilliga portugiser som av kejsare
Adamas Saghed blevo förvisade till ett högt
berg i provinsen Nanina, som är en del av
Godjam, ha intygat att de sågo många
enhörningar betande i skogarna under det nämnda
berget. Efter deras berättelser nedskrevo John
Bermudas och Ludowick Marmolius sina
rapporter om det ifrågavarande djuret. Det är
portugisernas beskrivningar som förefalla mest
trovärdiga, ty vad de författare som är äldre
och yngre (än portugiserna) berätta om
enhörningen är så motsägande att det endast delvis
kan avse Monoceros, till andra delar måste det
avse vildhjorten, den vilda geten och den
indiska vildåsnan, till åter andra delar
grönlands-eller narvalen; så många djur behövdes för att
skapa denna Chimaera. Emellertid, det är intet
tvivel om att det finns många enhörningar i
olika trakter av världen.”
Medan j ag läste denna noggranna och
åskådliga beskrivning av enhörningarna, framträdde
i mitt minne en landskapsbild med figurer som
man kan få se i många trakter av Etiopien: en
glest snårbevuxen slätt mellan bergstoppar, med
gult gräs och akasior vars kronor är flata som
paraplyer; på slätten, långsamt vandrande
mellan snåren och akasiorna, en flock
oryx-antiloper — deras kroppar vitaktiga och
hästlika, svansarna svarta och tunna, hornen
alns-långa, nästan raka och så tätt sittande att de
sedda i profil och på något avstånd mycket
väl kan förefalla som ett. Jag förstod varför det
är just från Etiopien — det gamla sagolandet,
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
