Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
sak om en trädgårdsdräng som visar sig vara
en reinkarnation av den gamle Adam
personligen. ”To Dorothy, a Son”, som på svenska
fått namnet ”Det gäller miljonen!”, är hans
nyaste nummer. En excentrisk farbror har
testamenterat ett millionarv till en fattig
kompositör, dvs. egentligen inte till honom (för han
misstror hans sätt att hantera pengar) utan
till hans son, om han får någon inom ett år;
i annat fall skall pengarna gå till hustrun. Nu
har kompositören farbrodern ovetande skilt sig
och gift om sig på sistone, och så blir frågan
den om hans nya fru skall hinna nedkomma,
och detta maskulint, varom inte gör den
tidigare frun anspråk på pengarna, för hon har
lyckats upptäcka lagparagrafer som gör
skilsmässan olaglig och vinkar med bigamistraff
för kompositören i stället. Absurditeterna
hopar sig, till slut hänger allt på tidsskillnaden
mellan London och New York, nej inte nog
med det, på lagstiftningen i Samoa och på
frågan om datumlinjen överskreds på
semesterresan när giftermålet skedde och det ena värre
än det andra. Den springande punkten är att
visa hur dessa människors (och allas vårt) öde
beror av alla möjliga, löjligt ovidkommande
juridiska distinktioner. I varje fall är det den
punkt som regin måste ta fasta på om den skall
kunna pressa ut några mer förblivande skratt
ur skämtet. Annars blir situationskomiken
alltför tunn; och två eller tre aktörer är ju heller
inte mycket att fylla ut en stor svensk scen med,
det må sedan vara aldrig så förmånligt ur
turnésynpunkt.
Riktigt konstnärlig knallsuccé kan man nog
inte tala om för någon av de svenska
föreställningarna på dessa pjäser. Mitt bästa minne
är några isolerade rollinsatser, främst Kolbjörn
Knudsens verkligt festliga sergeant Dohda i
Göteborg (också Nils Fritz’ hade för all del
sina poänger) .Toivo Pawlos Ramillies i Malmö
skar längre ned och var tyngre i botten,
jämfört med Bertil Anderberg i Göteborg, vilken
å sin sida satte upp otroligare och festligare
segel för publikskrattet; därigenom kom hela
malmöföreställningen att ligga orörligare och
djupare, litet för djupt för riktig komisk
verkan, kanske, men det behöver ju inte i och för
sig vara fel. Att Malmö sedan hade individuellt
svagare punkter är en annan sak. En
minnesvärd insats från Göteborg var också Berta Halls
varma och charmerande Mrs Lawn, inte minst
för den visade ännu en ny sida av denna
skådespelerskas så mångsidiga begåvning.
”Det gäller miljonen!” har jag bara sett i
Norrköping, ej i Göteborg, och är sålunda ej
i tillfälle att göra några för somliga
skådespelare oförmånliga (resp, förmånliga)
jämförelser, vilket jag hoppas skall bereda allmän
lättnad. I Norrköping arbetade emellertid Elof
Ahrle och Ingrid Borthen för fullt under Gerda
Wredes regi. Men ansträngningarna var
påtagligare än resultatet.
... och franska farser
Listan över farserna, månadens mest
karakteristiska vegetation, fullständigas med
exemplar av franskt ursprung. Vasateatern har ägnat
sig åt repris på sin Sacha Guitry, med Tutta
Rolf ny i ensemblen, och Hälsingborgs
stadsteater har under nytt namn uppfört Grédy och
Barillets ”Le don d’Adéle”, redan känd från
Boulevardteatern. Nya teatern har efter ett
kort mellanspel med repris på ”Arvtagerskan”
(skyldig minimitribut till Gunn Wållgren) den
28 april skridit till André Roussins ”Strutsens
ägg” (L’oeuf de 1’autruche), som tekniska skäl
omöjliggör att hinna granska här. När den
premiären hållits har teatern presenterat alla
Roussins succékomedier för
stockholmspubli-ken, så när som på farsen ”Am-stram-gram”.
Slutligen har Henrik Dyfverman på Malmö
stadsteaters stora scen satt upp Eugéne Labiches
välkända och klassiska ”Den italienska
halmhatten” (”Un chapeau de paille d’Italie”),
förvandlad till musical comedy. Det är Björn
Schildknecht som har tillhandahållit den
musikaliska förvandlingsoljan, med gamla franska
chansons som dess huvudingrediens. När han
ändå var i farten tycker man han kunde
fortsatt litet mera och genomkomponerat pjäsen
helt och hållet. Nu är det för litet operett, och
för tunt instrumenterat, för riklig öronfägnad,
men alldeles för mycket operett till anda och
sanning (gud förlåte ordet!) — något annat
kan det ju inte gärna bli med Åke Askner i
den manliga huvudrollen och Evy Tibell
övergjuten av röd strålkastarsås i en av de
kvinnliga, och med en massa subretter och
målargossar som i stort antal intränger i skilda
scener och svänger ben och målarpytsar utan
rimlig dramatisk anledning. Men den speciella
scenen och publiken i Malmö ställer j u speciella
krav. Och den stora balettkåren skall avlönas
och göra skäl för avlöningen antingen den
behövs eller ej, sett från pjäsens egen synpunkt.
Korsningen är inte oskickligt gjord, men
La-biche var roligare i mindre format, på det
gamla enkla sättet. Eller smidigt stilförstorad,
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
