Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
som Knut Ström gjorde honom i Göteborg. Så
mycket bör kommande kommunala
teaterplanerare ha lärt av Malmö, att inte bör man koppla
hop en dramatisk scen med en fast engagerad
balett. Och den lyckligaste lösningen av
samröret för Malmös del vore väl att stadsteatern
förvärvade t. ex. Hippodromen och gjorde om
den till dramatisk huvudscen, så att nuvarande
Stora scenen, så otymplig för nästan allt
dramatiskt bruk, kunde heltidsägnas för jämnan
åt shows, operett och opera.
Comédie frangnises gästspel
Kanske hör en närmare granskning inte
hemma inom ramen för en svensk
teaterkrönika; men för fullständighetens skull och
som historisk händelse bör dock nämnas de
turnéföreställningar, som Comédie francaise
givit i Stockholm, Göteborg och Malmö liksom
i andra större nordiska och nordeuropeiska
teaterstäder. Det var förbehållet Moliéres
”Tar-tuffe” att visa oss hur mycket vitalitet och
frisk, direkt teaterupplevelse som ännu kan
förmedlas av gammaldags grupperings- och
de-monstrationsteater, om nämligen det oavbrutna
kultursammanhanget finns; och hans ”Le
mé-decin malgré lui” och Beaumarchais’ ”Le
mariage de Figaro” visar hur också rätt
moderna ansiktslyftningar kan underordna sig
den klassiska bilden, om de är intelligent och
smakfullt gjorda. Det var den kvalitet av teater
vi skulle önska se spelad på Drottningholm,
alltid, med extrabussar ditut. Det går ju inte.
Men turnén har stimulerat diskussionen om det
inte kunde gå att nu förbereda en svensk
motsvarighet för år 2050 och 2200 e. Kr. — dit
det verkligen inte är så långt som det låter.
”Om man bara årligen kunde konservera två
föreställningar”... ja, om man ur årets
Dra-matenrepertoar bara kunde konservera ”Erik
XIV” beträffande dekorationer, regiexemplar,
tradition osv. varje år, så kunde grunden
småningom läggas till ett levande museum,
än värdefullare i sinom tid för kommande
släkten än vad det enastående men döda
Drottningholm är för oss nu. En motsvarighet till
vad man har i Paris och Moskva, och hade i
Wien, men saknar i London, New York och
Stockholm. Ett anlag till egen kulturell
rygg-sträng, så utvecklad i Frankrike, och ett
mäktigt medium för skådespelarskolning.
I stället för recension, låt mig fånga två
moment ur spelet, typiska för fransmännens
förmåga av blixtupplysande punktljus. Båda ur
”Tartuffe”. Det första ur den berömda
grälscenen i andra aktens slut. Valére har rusat på
dörren åt höger, men står och fumlar vid den,
han väntar ju bara på att bli återkallad, och
blir det också, genom Dorine. I samma stund
är det Mariane, som springer ut åt höger. I
vanliga fall brukar Dorine genast sätta efter
henne, och vi har naturligtvis klart för oss att
flickan bara demonstrerar. Men här kom
finessen. Innan Dorine rört en fot har Mariane —
trumpna Mlle Jeanne Moreau — redan
spontant stannat och sträcker sömngångaraktigt ut
armen mot Dorine för att indragas. Själva
demonstrationen spricker för henne, är bara en av
anständigheten pålagd, ogenomförbar roll, och
vi har faktiskt ett intryck av att det mer är
för att likna Valére än för att ge honom en
läxa som hon låtsas fly. — Det andra ur tredj e
akten. Tartuffe har kommit med sina skamliga
förslag, och Damis har plumsat in i
diskussionen som en elefant i en trädgårdssäng. Nu
inträder också Orgon. Då, innan ännu några
ord har växlats, växlas en blick, och utan
ytterligare förberedelse sjunker Tartuffes lurviga
huvud i lidandets övermått intill Orgons bringa
och vilar där några stumma sekunder. Det ger
utan ord den nödiga förberedelsen för Orgons
underliga partitagande i diskussionen efteråt,
och silar sitt särskilda och förklarande ljus
över deras kvistiga inbördes förhållande,
nämligen medlidandets. Också ur efterhand över
Orgons annars alltför barocka, envisa
kommentar från första akten: ”Le pauvr’ homme.”
Naturligtvis var inte den individuella
kvaliteten densamma överallt i den franska truppen.
Medan man kände ett rasande begär att
kidnappa ett geni som Jean Meyer eller frodiga
talanger som Fernand Ledoux och Béatrice
Bretty, och även gärna skulle ha sett de
förtjusande och skickliga damerna Casadesus och
Ducaux liksom unga Moreau tjudrade inom
landet åtminstone några år, tills vi hunnit se
oss mätta, så hade räfsan också många
uppriktigt sagt rätt klena pinnar, som varken
inbjöd till nationellt mindervärdeskomplex eller
särskild avund. Det kan det ju vara tillåtligt
att så här efteråt till tröst fastslå.
Björn-Erik Höijer och Bertil Schiitt
”Det lyser i kåken” har omsider fått sin
stockholmspremiär på Lilla Dramaten, den 19
april, och i dess sken sammanstrålade också
Anders de Wahl och Ingmar Bergman. Att den
förre visade sig bli en förträfflig finngubbe var
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
