Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Ebbe Linde: Teaterkrönika - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
mindre märkligt än den nyktra realism, som
den senare överraskade med att hålla i regin.
Artister som Uno Henning, Maj-Britt Nilsson
och Ingvar Kjellson stödde honom utmärkt i
det. Och så stugfolket. För mig underströk
stockholmsföreställningen intrycket av hur
riktigt det var, när Höijer försköt titeln på sitt
stycke från ”Blod på snön” till ”Det lyser i
kåken”. Helgonmotivet i all ära med dess
blodsunder, men nog är det den primära, ej
objek-tiverade, medkänslan med det torftiga livet och
dess cikoria för lycka som är kärnan i pjäsen.
När Margit Carlqvist talar om hur underbart
det vore med en säng i ett rum utan en massa
människor, går det ett sting genom en, och när
Hugo Björne drömmer om en gången särskilt
vacker sommar, och vad han söp den sommarn
— då ler man, men gott, utan åtlöje. Den
kärlek och fattning av det ringa, som just saknas
i Karl Gerhard-revyns annars festliga refräng
av samma namn. Här lyser det verkligen ur
kåken.
Månadens intressantaste nyhet, i all dess
ifrågasättighet och anspråkslöshet, var annars
faktiskt Studieteaterns presentation av Bertil
Schiitts debutpjäs, ”Ur dimman”. Ett
suggestivt trevande men ofullgånget försök, vars titel
inte var riktigt adekvat: dimman fanns nog,
men ”ur” visade sig vara en överdrift.
Författaren vill ge människors famlande, efter
varandra och sig själva, och vill också inskärpa
att vi måste finna en väg till fasthet och klarhet.
Men där brister det, för han har inte själv
någon fast blick på vägen, och klarhet kan inte
skildras diffust.
Temat är en omskrivning av det i
”Triangelsolo”. I påhittig dekor av Olle Ek och med
Majken Torkeli och Gerissa Jalander i ett par
krogscener kom föreställningen att bli
skapligare än det mesta på Studieteatern sedan
”Syskonbädd”; men allt det avhuggna och
nedsvalda i replikerna spände tomma
förväntningar, när det hela inte ledde nånstans, och
övertygad om att denna vaga symbolism är
Bertil Schiitts definitiva väg ur dimman blev
då inte undertecknad. Det glimtade en gång, i
hans ”Lyktfisken” och ”Förbjudet att beträda”,
en skarp men inte oförsonlig
människoiaktta-gelse, en milt barock humor och en befriande
självironi, som han var absolut ensam om i det
svenska fyrtiotalet. Vart har de gåvorna tagit
vägen? Världen är full av missriktade
ambitioner och bortkastat guld; kanske hör man själv
till de felinspårades skara. Det är i varje fall
min fasta tro att Bertil Schiitt gör det.
BOKRECENSIONER
INNERLIGT, PLIKTFULLT VEMOD
Axel Liffner: Semikolon. Bonniers 1951.
7:50.
Om det på något sätt vore nödvändigt att
demonstrera spännvidden i 40-talets lyrik, vore
det inte alldeles orimligt att utpeka två inte
minst ur formell synpunkt intressanta
antipo-der i poeterna bernt erikson och Axel Liffner.
Den förres strävan var och är att formulera
hela tillvaron med allt det uppbåd av
ordresurser ett sådant företag fordrar, den senares
föresats är att alldeles avvisa sådana krävande
lekverk, att i stället söka tala tyst och
inträngande mellan raderna, mellan orden, att viska
ett tankestreck, att anförtro någon en punkt
eller ett komma, att fånga den stillsamma
balansen och den melankoliskt ironiska
förhoppningens mysterium i ett blygsamt semikolon.
Hans nya diktsamling bär sin titel utan att
svikta under bördan.
Axel Liffner ger sig sällan till tåls med en
dikt förrän han uteslutit allt onödigt, man
kunde nästan säga: han blir inte nöjd förrän
han fått det mesta möjliga outsagt. Han kan
visserligen tala nästan ironiskt om ”vår hunger
efter berikande disharmonier — avancerade
harmonier”, men han skulle inte kunna förneka
att ambitionen att åtminstone för ett ögonblick
dämpa denna hunger har satt sin prägel på
hans dikter (fastän han lika noga betonar att
det finns annan svält som värre är). Subtilitet
är alltså en iögonfallande egenskap i
Liff-ners poesi. Kolibrins subtilitet: orden står
ofta stilla i luften och försöker skimra. Och
visst skimrar ”körsbärsträdens frukter” —
fastän endast en i skrifttecknens haute couture
djupt förfaren mandarin kan förklara varför
”körsbärsträdens frukter” lyser djupare än
körsbär. Inte heller kan jag riktigt klargöra
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
