Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
varför raden ”Segla så stolt, så falskt, så
gråtande” gör ett så utomordentligt intryck, men
här kan man påvisa den koncentrerade
rikedomen på innebörder och relationer, den raka
kontrasten mellan stolt och gråtande och den
sneda relationen mellan mittordet falskt och
de båda flankerande adverben. Men låt oss
lämna mikroskopet (ett alltför tidsödande
instrument och ofta enögt). Den citerade raden
står i en av samlingens finaste dikter, där
poeten ser sitt ansikte naket ”utan till och med
det förgrämdas värdighet”. Varje rad är här
mättad med innehåll och varje ord måste gå
fram även till en ganska aningslös läsare. Att
”orden rest stegar, känslor släpat och månen
bestått ritualen” är i förhållande till sin
korthet den kanske effektivaste retrospektion jag
kan erinra mig ha sett en poet företa. Men
även om poeten kan undvara det förgrämdas
värdighet (vilket man nätt och jämnt kan räkna
någon till godo), näns han inte riktigt
frånsäga sig en viss romantisk värdighet:
Se som sitt verk palatset i spillror, den sköna skändad
— triumfsången strandad —•
förlist.
Här är det snarare fråga om förklädnad än
demaskering, en förklädnad till ståt; den nakne
poeten står där ett ögonblick som kejsare i
skrudar. Innan han i slutraderna åter slår an
ett vardagligt, mindre solent ackord med av
uppsluppen förtvivlan gäckat vemod.
Självprövning är obestridligen ett
huvudtema hos Liffner, och det vore en vulgär
överdrift att säga att denna nödvändiga
sysselsättning inte vore hans starka sida. Men ibland
kan man få intrycket att han går lätt
summariskt till väga. ”Aldrig når viljans knutna
hand / lustans långfingrade sargade / till
fost-brödralag / till enkel gemenskap” är en rimlig
klagan och kanske bokens pregnantaste maxim,
men den drunknar mycket stilla i det dunkla,
fragmentariska och komplicerade sammanhang
poeten antyder, glidande, undvikande,
försvinnande i virvlar under en upprörd yta, där
några mäktiga Hölderlin-citat seglar spöklikt
som flygande holländare. ”Inte ha lust till
lustan / men vara slav på hans pråm” heter det
i en annan dikt, och här blir man en aning
tveksam och undrar om författaren ändå inte
har förälskat sig i fel formulering. Är inte
själva lusten identisk med det så kallade
slaveriet? Har självprövningen slagit sig ner
för att vila? Och far inte diktens helhjärtenhet
litet illa av det snabbt uppdykande
dödsflykt-motivet: ”När skall min åra börja fräsa och
förkolnas” ? I nästa dikt som är ett
utomordentligt konstverk har poeten fallit för en lika stark
som farlig frestelse (fastän kanske i grunden
oklanderlig) : att från självprövningen glida
över i den anspråkslöst lysande gravskriften
över sig själv. Liksom självprövningen är ett
motgift mot självbespeglingen, är en stillsamt
modifierad dödsdröm ett av resignerat ursinne
präglat remedium mot en tåligt buren dom
över det egna jaget. De två sista stroferna i
dikten lyder:
Må inga toner ljuda
när jag hunnit fram.
Låt tystnaden förbli.
— Upp väck ej skam.
Må mörk och kall och glanslös tomhet
nådigt uppta
skändlig gäst från vackert landskap.
Här saknas mö j ligen, i någras tycke, för en gångs
skull hos Liffner en liten lämplig droppe ironi,
en liten brytning i diktens magistrala smak.
En hädisk bartender skulle kanske vilja stilla
lägga till ett ”A ta santé, Axel!” Vilket skulle
ge en spefull (men grovt allvarlig) anknytning
till en av den svenska kulturens mest skimrande
fjärilar, Nils von Dardel. Och skimret är inte
Axel Liffner främmande för.
Antingen Liffner skärper konturerna och ger
sin dikt ett genomfört mönster — som i den
utsökta och mättade ”Djupt i en grotta på
Aran”, den rebuslika men suggestiva ”När
sagoboken klibbade igen” och den milt
perverterade ”Ett rakt hår på det upprörda
vattnet” — eller förlorar sig i fragmentariska
konceptioner, där han ibland kan fånga nästan
ingenting i kampen att nå det omöjliga, känner
man ändå alltid som ett odefinierbart
värdefullt själva handen bakom skriften, den
genomlysande djupa älskvärdheten, den sorgmodiga
munterheten i det undanglidande allvaret.
Fastän den rent tekniska och musikaliska
konstfullheten ibland blir så enorm (eller bara
djävulsk), att det gäller — inte bara för
lom-hörda — att gissa om det är en synål eller en
knappnål som faller mot den nästan bottenlösa
mattan, får även den spädaste
uppmärksamheten sin lön, när plötsligt körsbärsträdens
frukter lyser i ett mellanrum eller ett leende av
”innerligt, pliktfullt vemod” skymtar.
Äke Janzon
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
