Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
STUNDER MED POETER
Ragnar Oldberg: Stunder med vännerna.
LT:s förlag 1951. 4:75.
Jan Stiernstedt: Anstånd. Bonniers 1951.
6:25.
V ox III. Gleerups 1951. 3: 50.
Ungefär i mitten av ”Stunder med
vännerna”, Ragnar Oldbergs nya diktsamling, står
det en dikt som slutar ”Jag vet en blomma”.
Den är i det närmaste fulländad. Den har ett
väl genomfört tema. Den har en jämn och
smidig rytm. Den innehåller tankar som är lika
oantastliga som ordvalet. Den är (praktiskt
taget) en ”vacker” dikt. Men det enda
intressanta med den är att den är fullkomligt
ointressant. Hur kommer det sig att Ragnar Oldberg
har skrivit och tryckt den? Han är i allmänhet,
vilket framgår av de allra flesta dikterna i hans
bok, en kvick och allvarlig herre, en klok
herre, med en trygg och överraskande humor,
han har den fina förmågan att ge konkretion
åt en ironi eller ett lustigt tankeperspektiv. Men
någon gång kan han tydligen finna sin humor
besvärande, uppleva sitt sinne för komik som
en svår belastning för poeten inom honom. Det
är då han frestas att med en violblå gest vifta
bort alla ironiska vindar, frestas att förenkla
sina komplikationer och dikta ”Jag vet en
blomma” utan att märka att resultatet blir så
innerligt opersonligt som endast en renodling
av det frommaste uppsåt kan bli.
Att tänja ut en poetisk kliché till en dikt är
nästan alltid förödande, att tänja ut en aforism
till en dikt är åtminstone mera försvarligt och
mera givande, att sammantränga ett kåseri till
en dikt kan ibland vara ett beundransvärt
konststycke. Dessa båda senare manipulationer
utför Ragnar Oldberg inte sällan med största
finess och han använder vid dessa ofta mycket
lyckliga försök en diktion som ligger
någonstans mellan Vennbergs och Gyllenstens, inte så
durkdrivet infernalisk som den förres, inte så
fantasifull och bisarr som den senares. Någon
gång försöker han överträffa all världens
uppsluppenhet som i den roliga och litet vanvettiga
”Äskonsdag” som på en gång parodierar T. S.
Eliot och den ur åtminstone den
ultramoder-nistiska konstens synvinkel intressanta eviga
dubblering som livet vid våra söndagsskolor
och universitet erbjuder.
I ”Pyknikern och poeten”, ett alldeles
överdådigt mindre poem, har Oldberg (möjligen
utan avsikt) i en mycket effektiv symbol givit
en bild av sig själv som diktare. ”Thackerays
tjocka roman” som ”står stadig och säker på
hyllan” och en ”småsmal kollega av skaldernas
bleka och lättrörda släkte” — båda
representerar de väsendet Oldberg, den lugna humorn
med den klarsynta intellektuella inriktningen
och den poetiska drömmen som alltid kommer
en smula till korta vid sidan av sitt tyngre
och solidare komplement. Det är i båda dessa
sidors tecken Ragnar Oldberg ibland vinner
övertygande segrar. ”Pyknikern och poeten”
är inte bara en lustig bagatell, den är ett mycket
konstfullt och originellt poem både genom sitt
enkla men fyndiga symbolmotiv och sin
överlägsna form. Den rustika hexametern med sina
stiernhielmska tunga och dunsande takter är en
skalds prestation.
Jan Stiernstedt, som nu debuterar med
diktsamlingen ”Anstånd”, reserverar sig
försiktigt och ironiskt i begynnelsen. Han har
ingen överdriven förhoppning om att de
brev han skriver till tystnaden i någon
nämnvärd grad skall intressera oss. De har
i alla fall i hög grad intresserat anmälaren.
Särskilt gäller detta de ”fragment och
generaliseringar” som kallas ”Uppsalablad” och
som med sin tunna ironi och självironi
ger fina och autentiska vinkar om existenser
och mentaliteter i den evinnerliga
ungdomens stad. Inte bara ”Nalle Puh i vårt
hjärta” — denna ovärderliga säkerhetsventil
och räddningsplanka — får sitt minne
hugfäst, utan också den ofrånkomliga intellektuella
naiviteten blir belönad med små nästan
omärkliga inringningar. Våra stora minnens
blygsamma resonanser ventileras stillsamt. Den
födde poeten får sitt nidporträtt, och
överlig-garna — som är fler än man tror — får
framträda i olika gestalter. I det andra av
Stiern-stedts överliggarporträtt har nog satiren blivit
väl klichéartad med ett stänk av
20-talsmelo-dram, men i övrigt kan man nog med en viss
naturligt begränsad behållning studera dessa
bidrag till vår ganska satirfattiga moderna poesi.
I en större dikt med mera djupartade
ambitioner, kallad ”Trosviss bevakning”, får poeten
tillfälle att ge prov på en betydligt större lyrisk
känslighet. Dikten påminner en liten tvivelaktig
aning om Lars Forssells stora försök ”Ryttaren”
och har (möjligen) liknande förtjänster och
(eventuellt) snarlika brister: en på sina håll
litet ogenomtränglig egocentricitet med starka
formella överarbetningar och en delvis mycket
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
