Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vacker artikulation med många fina detaljer.
En avgjord finess har också bilden av
barndomshemmet, dikten ”Risberga”, som vaksamt
ironiskt och avsvalkat vemodigt tolkar poetens
”rotlösa rotfasthet” i en herrgårdsmilj ö, där
den naturliga romantiken ständigt genomlyses
av ett modernt medvetande utan fras och
darr-ning.
Det är tilltalande att lyssna till den lågmälta
men oftast distinkta tonen hos Jan Stiernstedt.
På sin vassa blyertspenna spetsar han gärna
de aningslösa, spetsar gärna också sin egen
aningslöshet. Han är listig och sofistikerad,
omsorgsfull och ändå överraskande. När han är
kylig är han ändå älskvärd, när han är elak
är han ändå inte utan melankolisk värme, när
han är mild är det en stillsam väsning under
all mildhet. Han är fint konstruerad. Han viker
av, och i hans närvaro vet man att det rakaste
snöret mellan två punkter alltid lämpligen kan
klyvas med en liten krokig kniv av silver.
En hastig blick på tredje delen av ”Vox”
ger vid handen att de vitala medlemmarna i
Litterära Studentklubben i Lund med iver och
flit studerat Kafka, Auden, Cyril Connolly,
Lindegren, bernt erikson och många andra med
inte oävet resultat. En närmare begrundan
uppenbarar att prosabidragen är en smula
intressantare än dikterna, men bland poeterna
lägger man ändå märke till galghumoristen
Ingemar Gustafsson och den något allvarligare
Göran Printz-Påhlson. Den senare skriver
poemer om Gabrielle d’Estrée och hertiginnan av
Villars samt om Helen of Troy, poemer som
titlarna till trots snarare försöker gå i
Lindegrens stil än i Frans G. Bengtssons. Man blir
intresserad och väntar gärna med spänning på
mera övertygande försök mot Printz-Påhlsons
egen stil. Om de övriga poeterna kan man
åtminstone säga, att även de har ambitioner
och en viss förmåga att undvika den totala
menlösheten. Bland prosabidragen tas nog
priset av Harald Swedners ”Reflexioner kring en
veranda i Göinge”, där man finner en och
annan sinnrik passage och en touche av
djupsinnighet som inte bara är pastisch på
Pali-nurus. Bidrag av Tryggve Emond, som läst
Kafka eller hans lärjungar, och Evald
Palmlund, som uppfunnit en alldeles speciell form
av bernt-eriksonska, avrundar intrycket av
”Vox” nummer tre. Så mycket charm,
talangfullhet och galenskap får man annars sällan
bevittna för en så billig penning.
Äke Janzon
RETROSPEKTIV UTSTÄLL-
NING
Hans Botwid: Svart glädje. Noveller. Tiden
1951. 13:50.
Hans Botwid har skickat ut en novellsamling,
där några eller flera av berättelserna är
återfunna ungdomsprodukter, som i upputsat skick
befunnits tåla offentlighetens ljus. Ingen dum
idé detta, att ge ut dem tillsammans med senare
tillkomna alster — det ger ett stycke återblick
på författarens växt som konstnär och
människa, och framför allt får läsaren därigenom ett
begrepp om de resultat som Botwid verkligen
uppnått. Ungdomsnovellerna kretsar först och
sist kring neurotiker och undantagsmänniskor,
folk som begår tvångshandlingar, som
behärskas av olika manier och tvångstankar, och
jag måste bekänna, att denna berättelsegrupp
för mig närmast har ett ”historiskt” intresse.
Med glädje och beundran för en författares
förmåga till sj älvkorrigering och inre frigörelse
konstaterar j ag, hur mycket längre han numera
hunnit, hur mycket mera av mänsklig värme,
ledigt berättarmaner och leende förståelse för
figurerna som sedan dess har fällts ut i hans
författarskap. Det är inte bara det, att känslan
förefaller så torr eller så hårt inkapslad i dessa
historier om neurotiker, det är också själva
sättet att berätta som är så snirklat och skruvat
och frostigt, som har en tvungenhet, vilken från
sj älva ämnena tycks ha smittat av sig på
formgivningen. Flera gånger har det hänt mig, att
jag nödgats läsa om, inte bara långa stycken
utan också hela sidor för att kunna rekonstruera
ett sammanhang som förefallit mig konstlat. (I
rättvisans namn ska jag dock erkänna, att
tendensen att omhulda det avvikande, att dalta
med de prononcerade särfallen, en tendens som
går igen från förra efterkrigstiden och i den
nuvarande drivs in absurdum, har börjat stå
mig i halsen. När har vi fått nog av saffran,
när kommer rågbrödet åter till heders i vår
andliga diet?) Men så stöter man på en
när-släktad historia som ”Om något år”, och det
skulle vara roligt att känna till dess
tillkomstdatum, ty när Botwid här berättar om ett slags
psykopat, den obotligt passiva
låt-gå-männi-skan, vars hela tillvaro markeras av
uppskjutanden och ouppfyllda föresatser, så sker det
med en humor, en naturlighet och en enkelhet,
som tystar ner irrationella invändningar som
de ovanstående och återför oss till det evigt
mänskligas sfär.
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
