Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
”Finis malorum” heter en grupp noveller i
samlingen, där Hans Botwids psykologiska
skärpa och finurlighet firar lågmälta små
triumfer. Den gamla trotjänarinnan med sin
kränkta värdighet i ”Sista oron kring
kammar-rättsrevisorn” — det är ett fint och vänligt
skalkaktigt porträtt; den monumentala
förljugenheten hos falsk och traselegant societet av
den sort som snabbtecknats i ”Känslornas
komedi” — det är ett prov på författarens
kvickhet och spelande malice; ”Svart glädje” — det
är i allvarligare sättning ännu ett
avklädnings-nummer, som övertygar oss om, att en
människa kan behöva rationalisera, motivera sin
hätskhet och bitterhet, kan behöva ett föremål
eller en förevändning att hänga upp dem på,
och att hon faller ihop när denna möjlighet
berövas henne. Att hatutbrott och misstankar
skänker en tillfällig lisa, en svart glädje, att de
utgör oumbärliga säkerhetsventiler i den
mänskliga sammanlevnaden — den sanningen
kan utläsas också ur de båda äktenskapsnoveller
som har sammanförts under rubriken
”Flyktingar i retur”. I de små tragikomedier eller
tillbud till sådana som här har tecknats med
lika fasta som lediga pennstreck finner jag för
min del Hans Botwids bästa egenskaper
förenade till en konstnärligt övertygande enhet
och helhet: den intima och inträngande
kunskapen om vardagsmänniskor, den muntert
överseende ironin, den alltid levande
medkänslan, samt, inte att förglömma, den distans till
figurerna, den obj ektivering som man ibland
hade skäl att efterlysa i hans tidigare
produktion. I dessa båda novellgrupper är han en
färdig författare och en betydande; man ser
det kanske allra bäst vid jämförelsen med vad
han lämnat bakom sig. Holger Ahlenius
FULLBORDAT —
OFULLBORDAT
Gösta Oswald: Rondo. Utgiven av Jörel
Sahl-gren Oswald. Bonniers 1951. 13:50.
”Rondo”, Gösta Oswalds efterlämnade
”roman”, är ett fragment, ja, den är bitvis inte
mer än en kladd och därför ofta både svår och
irriterande att läsa. Man tvekar långa stunder
om det egentligen var rätt att ge ut den. Att
man ändå till sist övertygas har sina särskilda
orsaker, och dessa orsaker har oftare med
ett psykologiskt och med ett tekniskt litterärt
intresse att göra än med ett konstnärligt.
Vad som gör Oswald så ytterligt svårbedömd
är att inte bara den sista boken utan hela hans
författargärning blev en ofullbordad symfoni.
Det är svårt att hålla sig till saken, till vad som
föreligger. Man spekulerar ofrivilligt över
fortsättningen fast man vet att den aldrig
kommer. När han dog tycks han ha varit på väg
in i en alltmer komplicerad att inte säga
konstruerad diktvärld. Otvivelaktigt var han en
genial begåvning — som läsare, lyssnare och
uttydare. Men kunde han ha blivit det som
konstnär? Skulle han ha kunnat kämpa sig
igenom denna snårskog av symboler,
korrespondenser, allusioner, parallellismer till den
grad av enkelhet — visserligen med
komplicerad bakgrund — som är den sanne
mystikerns och konstnärens? Hade han kunnat rensa
sitt språk från den tyngd och (ofta) den
osvenskhet som vidlåder det? Om allt detta vet
vi bara att strålande ansatser fanns men att
dessa ansatser ofta liksom drunknade i en
famlande ångest, då hela arsenalen av husgudar
kallades till hjälp.
”En privatmans vedermödor” var ännu en
sammanhållen bok, en enda forsande
febermonolog i vilken citaten omärkbart virvlade
förbi som halmstrån. Kompositionen var enkel,
medan ”Rondo” skulle ha byggt på ett högst
invecklat skelett av talmystik och temaflätning.
— Jörel Sahlgren Oswald ger en summarisk
redogörelse för dess byggnad i inledningen.
Att verkligen klä in detta skelett i muskler,
vävnader och hud hade varit en uppgift för
en Joyce. Men Joyce skulle ha tagit decennier
på sig, och även om Oswald haft tid undrar
jag om han verkligen hade gett sig till tåls —
om inte skelettet skulle ha lyst igenom så pass
att läsaren märkt avsikten. Men allt detta är
nu saker som man inte kan förebrå ett
fragment. Oswald tycks ha arbetat som i trans: vad
som finns av ”Rondo” är skrivet på ett år.
Det är helt naturligt till Joyce tankarna
går först: den oswaldska ”metoden” har
släktskap med hans. Han gav ju sina väldiga
kompositioner inre stadga genom att följa vissa
allegoriska schemata: i ”Ulysses” Odyssén,
skolastiskt aristoteliska tankegångar, vissa
kroppsdelars korrespondens till delar av
andens värld m. m., i ”Finnegan” en serie ännu
knappt slutdissekerade mytiska föreställningar.
Oswald har som sammanhållande förlaga valt
Hieronymus Boschs triptyk ”Hölasset”, en av
den store flamländske målarens tidigaste
allegorier över människans väg från Eden genom
livet mot helvetet, vilket senare han ju skildrade
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
