Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
kongenialt. Hans värld är fylld av en mystik
och en symbolik som tycks ha varit särskilt
kära för Oswald: den Ruysbroekska och
Ecke-hartska, med andra ord den hög- och
senmedeltida. Den som inte kan skaffa sig ett
begrepp om hur detta intrikata bildspråk leker
kurragömma med innebörderna kommer också
att finna Oswalds bok lika förvirrande och
grotesk som de myllrande tavlorna. Men även
den som råkar ha några av dessa nycklar går
vilse, bland annat därför att Oswald inte hållit
fast vid sin förlaga utan ideligen, med sin
säregna benägenhet för tankeflykt, ger sig ut på
strövtåg i bokhyllans och diskotekets värld. Ett
långt stycke är sålunda en parafras på Purcells
opera Dido och Aeneas, i ett annat spökar
Swe-denborgs syner av Yttersta Domen och det
leder naturligtvis över till de nutida
undergångsstämningar på vilka själva ”intrigen”
bygger, nämligen dunkel maktkamp av typen
öst-väst, politiskt-kulturella förvecklingar
kulminerande i ett teatermord, allt kryddat med
fyra mäns amorösa förhållanden till en kvinna.
Denna intrig är rätt ut sagt barnslig och
förtjänar inget vidlyftigare referat.
Överhuvudtaget blir Oswald så valhänt att man nästan
skäms när han försöker ge sig in på att skildra
något som liknar yttervärlden och det är ofta
förgäves han då söker stöd och inspiration i
Boschs jättelika hölass, symbolen för denna
världens ävlan. Det är emellertid här, i intrigen,
som även Almquist kommer med i leken. Som
Henry Olsson påpekat i en uppsats om
”Drottningens juvelsmycke” i Samlaren, bygger
denna roman på det magiska 5-talet och så gör
även ”Rondo”. Också i andra detaljer skiner
den gustavianska spökskildringen igenom. Och
det är inte utan att Oswald i sitt bisarreri, sitt
fantasteri, sin förvirrade och egensinnigt
svärmiska lärdom och kanske framför allt i sin
ensamhet har drag av den unge Almquist, han
som skrev ”Amorina”. Den verkliga och
utspekulerade intrigen i ”Rondo” försiggår också
på ett annat plan än det som synes hända. Söker
man verkligen tränga in i boken träder också
affiniteten Joyce tillbaka för affiniteten
Alm-quist. Samma genomskinliga och ändå så
ytterligt dunkla och egenartade trame, för att
använda just det ord som den svenske
romantikern lägger i sina 1700-talsintrigörers mun.
Samma dragning till och djupa misstro till, ja,
avståndstagande från erotiken. Samma
besynnerliga förhållande till svartsjukan om också,
helt naturligt, inte samma utvecklade demoni.
Samma ojämnhet i det konstnärliga (för det
är svårt att tänka sig att ”Rondo” även i färdigt
skick skulle ha blivit något helgjutet), men
också samma lust och förmåga att dölja
nycklar och genomträngande ord och iakttagelser
mellan raderna.
Dessa genomträngande ord går en först förbi.
Det skall inte döljas att det är med ledsnad och
olust man kämpar sig genom första hälften av
boken. Men intresset vaknar och mot slutet lär
man sig bortse från mycket och finner då några
verkligt goda spöklikheter. Och börjar man om
skall man finna att mycket även i början
undgått en. ”Rondo” är nämligen skriven i cirkel
— eller snarare i femkant — och börjar där
den slutar. Inte nog med det: början och slut
tycks gränsa till varann ideligen även mitt inne
i de olika avsnittena. Att våra öden håller på
att fullbordas betyder att de redan är
fullbordade, tycks vara författarens deterministiska
mening.
Enligt fru Oswalds upplysning i företalet
skulle ”Rondo” handla om saknaden, liksom
”En privatmans vedermödor” handlade om
svartsjukan. I själva verket handlar de båda
om ensamheten, den introvertes ensamhet. Båda
böckerna skulle kunna kallas introverta
bildningsromaner. Den normala bildningsromanen
skildrar ju hjältens utveckling så att säga från
ett harmoniskt naturtillstånd via disharmonin
mellan natur och kultur till ett harmoniskt
kulturtillstånd. Den introverta bildningsromanen
skulle då snarare vara en inventering, ett slutet
rum i vilket ekon av natur och kultur jagar
varann och bildar en klangatmosfär, ibland
sammansmältande, ibland skärande. Inte ett på
stället marsch, inte heller egentligen en
utveckling annat än som ett djupnande medvetande
av att ”allt är fullbordat”.
Det behöver väl inte sägas att den som söker
”underhållning” inte här bör göra sig besvär.
Gunnar Ekelöf
LILLA SYSTER
Eva Neander: Lilla bror och lilla syster.
Bonniers 1951. 9: 50.
Ödets s. k. ironi, som ju åstadkommer ett
och annat, har kanske lyckats göra en del av
Eva Neanders journalistik en smula märkligare
än den väl egentligen är. Det gäller t. ex. ett
kåseri, tryckt i Borås Tidning den 25 februari
1950, samma dag som meddelandet om hennes
försvinnande publicerades; Eva Neander
skri
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
