Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ver där om det personintresse som ingenting
annat är än förklädd skvallerglädje.
Fruktan att bli beskylld för — och ge upphov
till — sådan skvallerglädje har förmått Karl
Vennberg att i sin fint avvägda och nyktert
nyanserade inledning till den posthuma
Nean-derboken ”Lilla bror och lilla syster” stoppa
in en brasklapp: naturligtvis kan man, menar
han, diskutera lämpligheten av att ta med i
boken den självbiografiska skissen
”Kalejdoskop”, först publicerad i AvB. Brasklappen
torde vara ganska onödig; det litterära och
litteraturhistoriska värdet i ”Kalejdoskop” är nog
tämligen obestridligt, oavsett vad man för
övrigt anser om skvallerglädje och psykologisk
litteraturforskning.
”Det gav mig en känsla av lust, att där fanns
människor, som var lyckliga, vars liv inte var
hämmat och förkrympt, människor, som i
umgänget med varann jämt behöll stilen”, står
det i ”Kalejdoskop”; det handlar om lyckliga
somrar, om mänskors frihet. Eva Neander
avskydde mycket hos dem som ”hörde till
staden” — deras energiska beskäftighet, deras
obarmhärtigt sj älvklara bullrande — men hon
älskade deras frihet. I ”Vattnet”, det
romanfragment som upptar en stor del av ”Lilla bror
och lilla syster”, talar hon om dem och om
deras frihet med spotsk förälskelse: ”Vårar och
somrar går alla där, fnittrande damer med höga
klackar och löjliga parasoller, deras män har
tennisskor och ljusa kostymer. De dricker
saft-kobbel och mahognygrogg i ’Edlas
uteservering’ och deras röster och skratt leker som
fjärilar över vattnet.”
”Vattnet” berättar om familjen Selig, och
motivet är detsamma som i några noveller i
”Nattljus”: ett äktenskap som spricker, en idyll
som går sönder. Göran Selig blir snärjd i
aktrisen Julias garn, i hennes röda hår kanske, och
av den ombonade moraklocksstämningen hos
familjen Selig blir det bara ett bittert minne
kvar. ”Vattnet” studerar tre personers
reaktioner inför händelsen: hustrun Elisabeths,
dottern Margits, sonen Jans. De finns alla med i
novellerna i ”Nattljus”, men naturligtvis ger
romanen, även som fragment, bilden av dem
klarare än de snuddande novellerna; man
märker när man läser ”Vattnet” hur ytterst
fragmentariska styckena i ”Nattljus” i själva
verket är.
I ”Vattnet”, som i så mycket av det Eva
Neander skrivit, är friheten det väsentliga temat.
Fru Selig berättar för Jan om draken; det är
en saga om bundna och fria. Monika, Margits
väninna, är ljuvligt respektlös och obekymrad,
”rymden är så fri” omkring henne, och Jans
klasskamrat Fredrik, som ska fara till Amerika
och sjunga blues på Mississippi, visslar sig
sorglöst genom världen: ”Ibland gör vännen
jazz av religiösa sånger. Inte alls för att häda
eller så. Lyckliga Fredrik. Lyckliga, lyckliga
Fredrik och stackars, stackars Jan.”
Ungdomens ljuva kärlek har frihetens melodi i sig.
Mötet med Göran Selig innebar något alldeles
nytt för Elisabeth: ”Han var en ovanligt äkta
och fri människa. Jag tror, att min dotter har
upplevt något liknande i sin vänskap med Åke
Trillcott och den där flickan Monika.” Men
ungdomen försvinner, och frihetens melodi kan
få ett bittert förtecken: Göran Selig bryter sig
ut ur äktenskapet till en annan frihet. Inlagd i
partiet om Jan Selig finns också en mörk och
ironisk fabel om friheten: berättelsen om hur
Göran Selig, liten och full av öm dumhet, ville
släppa sina akvariefiskar lösa. Sex gula små
lik är illustration till predikan: ”Inte släpper
man lös det som är ämnat att bo i kupa. Sånt
kan inte tåla friheten.”
Så mörk är vanligtvis inte Eva Neanders
ironi; oftast är den flickaktigt slängig och har
en underton av ömhet, t. ex. i den förälskat
melankoliska bilden av modern i sängen på
namnsdagsmorgonen: ”Låg där i sängen likt
en annan Ofelia och gav upp små virriga
utrop.” Ljust glitter finns det i berättelsen om
korvgubben med kålhuvudsbladöronen, och
något av skälmsk och sagoaktig fantasi är det
i historien om Åke Johanssons nya efternamn
som kommer nertrillande i skogen. Men riktig
lössläppthet, fritt gladlynne, letar man ändå
förgäves efter i Eva Neanders böcker; det finns
alltid vemod — något slags vemod — på
botten.
Utom ”Kalejdoskop” och ”Vattnet”
innehåller ”Lilla bror och lilla syster” tre noveller
och en handfull dikter; boken har fått sitt namn
efter en av novellerna som tidigare tryckts i
BLM.
Motivet syskonskap är inte sällsynt hos Eva
Neander; gärna talar hon, också när det gäller
kvinnor, om broderskap — så t. ex. i
”Händerna” i ”Nattljus”. Något av stämningen från
den novellen kommer tillbaka i en scen i
”Vattnet”. ”Var inte rädd”, säger Margit Selig
till Jan. ”Du skall få ligga inne hos mej och
jag skall berätta något.” I novellen ”Lilla bror
och lilla syster” är broderskapsmotivet
genomfört med en förtätad intensitet, som bara blir
så mycket mera verkningsfull genom sin
låg
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
