Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
mäldhet; det är en novell som i sin sköra patetik
är betvingande stark. På sitt sätt intressantare
är kanske annars ”Flicka med pärlor”, historien
om flickan som var så fri att hon kunde dikta
bort vintern omkring sig: hon klädde sig efter
våren inom sig. Det är en här och där ironiskt
sprallig och tvärsigenom humoristiskt
underfundig historia med i grund och botten mycket
allvarsam ton, och på något sätt är — som
också Karl Vennberg påpekar — allvaret i den
mera frigjort och allmängiltigt än eljest hos
Eva Neander.
Diktavdelningen är ojämn. ”Färdig” som
lyriker var Eva Neander inte, och hennes
säkerligen ambitiösa experimenterande verkar
kanske en smula fladdrigt. Den enkla och
omedelbara men ändå lite knutna och spända stil
som dominerar i ”Död idyll” har hon inte helt
övergivit, och denna ramsiga vers använder
hon ganska skickligt och med obestridlig
poetisk effekt. Det uppnäst lekfulla hos henne
kommer fram i en dikt som ”Varken klädd eller
oklädd som Kraka”; den är inte bra men
nonchalant rolig. Emellertid finns det i ”Lilla
bror och lilla syster” också dikter som i lyrisk
sensibilitet och intensitet betydligt överträffar
den poesi Eva Neander tidigare publicerat. Det
gäller en del i de fyra dansösdikterna, det gäller
”Stunden” med dess stämning av stor och skir
högtidlighet, och det gäller framför allt denna
dikt:
en dag för mej
mitt väsens gröna flod
ner till vattnet
tomma är då
alla mina stränder
ensam går i skymningen
min älskade
alla minnen
i hans ögon
alla mina kyssar
i hans enda kyss
min död ger vattnet
åt livet
min ende älskade
ett grönt smycke av sten
kanske priset
för lyktor
och en farkost
i den dunkla leden
Någon stor författarinna, som det heter, blev
Eva Neander inte, och skilj eteckensläran lärde
hon sig aldrig. Men skiljetecken är ett påhitt
som i vissa sammanhang har mindre intresse,
och stora författares storhet kan ibland bli
påfrestande — enkelt mänskligt sett. Eva
Nean-ders fem böcker är alla ganska tunna och ingen
av dem är väl överdrivet märklig. Ändå ska
vårt minne av henne vara inte bara den
melankoliska och så småningom, i tidens längd, lätt
ironiska föreställningen om en fin och spröd
liten skrivande kvinna, utan även minnet av en
redbar och ärlig diktare. Bo Strömstedt
GLORIA DEI
Bo Setterlind: Halleluja! Roman. Bonniers
1951. 10:50.
Bara på några få veckor har det nu plötsligt
kommit flera märkliga böcker av unga
författare, som kompenserar intrycket av åtskilliga
magra säsonger: posthuma skrifter av Gösta
Oswald och Eva Neander, den förres
djupsinniga och intrikata ”Rondo”, den senares
rörande och egendomliga ”Lilla bror och lilla
syster”, dessutom Willy Kyrklunds intelligenta
och underbara ”Solange” och till sist Bo Setter
-linds första romanfanfar ”Halleluja!”.
Att Setterlinds arbete är den ur
värderings-synpunkt mest problematiska av dessa böcker
är det svårt att förneka. Om man säger att den
kanske är den originellaste av de fyra nämnda,
konstaterar man i så fall egentligen bara att den
är en av de underligaste romaner som tryckts
på svenska. Den bästa behållningen av
”Halle-luj a! ” har man, när man läser den första gången
och följer orden och satserna, tonen och pulsen
— ungefär på samma sätt som man upplever
ett non-figurativt konstverk eller kanske, om
man så vill, som Eliot i sin ungdom brukade
läsa Dante. Andra gången, när man gärna vill
gå författaren närmare in på livet, utrannsaka
innebörd och hållning, fånga strukturen och
budskapet och leva sig in i författarens känsla
och reaktioner, möter man oövervinneliga
motstånd. Setterlind är — det framgår nu
tydligare än någonsin — inte bara en extraordinär
poet utan en verkligt olik, en definitivt
avvikande människa. Det allmänmänskliga är
endast i begränsad mening hans genre, det så
kallade djupt mänskliga är tyvärr i ännu
mindre grad hans genre. Tydligare än
någonsin har han röjt sin speciella karaktär, tydligare
än någonsin har han avlägsnat sig från andra.
Man har svårt att känna igen sig själv i
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
