Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
”Halleluja!”, man har faktiskt svårt att känna
igen någon — annan än Bo Setterlind.
När Hamlet (en död prins) underhöll
Polo-nius och andra hovmän med sina galenskaper
tyckte sig dessa — ehuru våldsamt
konfunderade — ana en metod i galenskapen. Setterlind
är ett speciellare geni än Hamlet, det är svårt
att hos honom urskilja den lilla metoden som
trots allt höll ihop prinsens alltför vanvettigt
lysande konversation. Hamlets galenskap, om
man får kalla den så, hade en ganska solid
grund i hans överlägsna kännedom om världen
och människan, en grund i hans reflexion och
hans smärta — den är inte helt godtycklig, den
kan avslöjas som paradoxal reflexion, som
maskerad smärta. Den soliditeten söker man
förgäves i ”Halleluja!”. ”Är det riktigare att
skriva vad jag tror och lämna det faktiska åt
dilettanterna?” lyder en retorisk fråga i boken,
och boken är svaret. Att man måste veta
någonting (om sig själv och om andra) för att
kunna skriva en roman är inte självklart för
Bo Setterlind. Han skriver vad han tror.
Resultatet är en interjektion, ett ”Gloria Dei” för
jagets intensitet.
”Det är det härliga med dikten, att man får
vara hur djärv som helst, att man rentav är
sig själv.” Lekplatserna har Setterlind tidigare
med lysande talang demonstrerat, nu spelar
han alltså upp sitt ansiktes fullrustade teater.
Att han verkligen i ”Halleluja!” är helt och
hållet sig själv kan man inte betvivla. Romanen
är ingen papperskonstruktion utan ett
dokument av häpnadsväckande äkthet. Även dess
mycket illa motiverade inslag av ”himmelsk
rotvälska” kommer direkt från hjärtat. Och
med vilka underförstådda reservationer som
helst kan man gärna kalla den en genial bok,
en genialitet av sällsamma motsättningar: en
barnslig vitalitet som skingrar sina arabesker
kring en drömmande blomlik, tulpanlik,
själv-försjunkenhet, en mjölklik trygghet och en
underlig kraft, en aggressivitet som är så
fleg-matisk att den blir förödande när den
kulminerar i förakt, en tanke vars strider aldrig sett
dagen och en överlägsen känsla för detaljens
form.
”Detta är en roman om Djävulens godhet.
Den utgives till minnet av Salomon, den
obotlige som söker Gud men dricker ur en kvinnas
sjuka tankekälla.” Detta sällsynt olyckliga
motto för romanen har Setterlind hämtat från
sig själv. Det klingar högtidligt. Det är
djupsinnigt menat. Var skall man finna spåren av
Djävulens godhet? Salomon, som är gift med
Kristina, älskar i största vänskap och potens
Alexandra, keramikern. Kristina umgås med
”bacillmannen”. Salomon reser bort och
träffar Alexandras dotter Alexandrine, som ännu
är nästan ett barn. Alexandrine blir havande
och tar sitt liv. Salomon beslutar definitivt att
skilja sig från Kristina. Salomon hyser tankar
på att lämna även Alexandra. Historien är
alltså precis så vanvettig eller alldaglig, så
upprörande och pinsam, att den kunde vara sann.
Vem utom Bo Setterlind skulle kunna se ett
prov på Djävulens godhet i detta stympade
drama? Men han kan tydligen se saken så,
eftersom den inte upprör honom något
nämnvärt. Hans Salomon har full sysselsättning med
sig själv och sin Gud. Hans relationer till
andra är visserligen bokens centrala tema, men
de har en alltigenom egocentrisk karaktär:
hans irritation över Kristina — man får dock
aldrig bevittna hur han dricker ”ur hennes
sj uka tankekälla”, ty hon tänker aldrig — hans
kompensation hos keramikern Alexandra, vars
brännande och formande kraftkällor han dröjer
vid med mera flegma än intensitet, och till sist
hans sublima förakt för ”bacillmannen”. Alla
dessa personer möter man aldrig i direkt
aktion. Salomon berättar om sina möten.
Om vredens struktur och fruktans brukar
man tala i en berömd konstteori. Med någon
ambition kan man i Setterlinds roman
upptäcka föraktets, okänslighetens, äcklets och
självgodhetens strukturer. Som gestaltare av
dessa företeelser, dessa specialfunktioner, kan
man inte frånkänna honom en rent elementär
kraft och — man måste väl kalla det mod.
Med svindlande säkerhet undviker han varje
ingående analys, men han antecknar tillstånd
och reaktioner med ett inte sällan svidande
eftertryck och en ofta beundransvärd stilistisk
säkerhet i frasen och detaljen. Den poetiska
fantasi och föreställningsvirtuositet som
ständigt lockar honom att böja av i nittio graders
vinkel från början av en utsagas innebörd
hindrar inte att stora delar av romanen — inte
minst den överdådiga upptakten — är lysande
och originell prosa åtminstone i rent yttre
mening. Att det är en prosa som poserar med
pauser, överraskningar och starka emfaser, ja,
med själva satsbyggnadens oerhörda enkelhet
och effektivitet gör inte ”Halleluja!” till en
mindre levande bild av människan. Det vill
alltså säga människan Setterlind.
Åke Janzon
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
