Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
MAUPASSANT I
ÖVERSÄTTNING
Guy de Maupassant: Allouma och andra
noveller. Urval av Teddy Brunius.
Forum 1951. 4: 65.
Maupassant hör liksom exempelvis Balzac
till de författare som är oberoende av modets
växlingar och läses i alla läger; på bibliotek
ständigt utlånad, ständigt efterfrågad. Han är
evig, som fransmannen säger, och det utan all
hjälp av litterära uttolkare. Under den korta
tidrymd av ett decennium då han skapade sitt
verk, bl. a. sex stora romaner och hundratals
noveller, slog han omedelbart igenom, också
hos oss. Redan på 80-talet översattes hans
romaner undan för undan allteftersom de kom
ut, medan novellerna i allmänhet fick vänta på
översättning till en något senare period; ett
första litet novellurval på svenska utgavs dock
redan 1886 under den tidstypiska titeln
”Lifs-bilder” och rymde bl. a. så pass representativa
ting som ”Lilla Roque”, ”Rosalie Prudent” och
”Fru Parisse” (vilka f. ö. också i
nyöversättning figurerar i Forums novellutgåva). Nästa
samling ”berättelser och skisser” kom inte
förrän strax efter diktarens död 1893 i en god
■översättning av Tor Hedberg, men senare har
Maupassants noveller upprepade gånger
försvenskats och inte bara av yrkesöversättare
utan också av diktare som Hjalmar Söderberg,
Karl Asplund och Siwertz. De har gett ut var
sin volym, och man kan förstå att de lockats
till värvet av Maupassants språk, som lika
smidigt registrerar yttre och inre sensationer och
i sin säkra rytm inte låter en poäng gå
förlorad eller ett överflödigt ord förstöra effekten.
Det senaste urvalet Maupassantnoveller
bjuder på ett par nummer ur tidigare samlingar
men består till större delen av nya
översättningar och har fått en sammanställning som
ger en god bild av de olika sidorna hos
Maupassant. Den ömma medkänslan för de små
och nedtrampade, det obarmhärtiga gycklet
med brackorna, det skrattande avslöjandet av
det frivola societetslivet, den storartade
inlevelsen i naturens liv, den ångestkramande
insikten om ”själens obotliga ensamhet”, allt
finns med i den räcka berättelser som här
presenteras. ”Du ser min vän, det är inte stoff
till mer än en notis”, skriver Maupassant i en
reseskiss, och det är sant, men under hans
hand får notisen eller anekdoten mestadels en
djup innebörd som kastar perspektiv både
bakåt och framåt.
Ypperst av de sjutton berättelserna är ”Herr
Parent” som får inleda volymen, i Asplunds
utmärkta tolkning; den hör verkligen till de få
absolut fulländade novellerna i
världslitteraturen. Denna berömda historia om en stackars
bedragen äkta man, en beskedlig
medelfransman, som under ett helt liv aldrig får klarhet
i om han eller rivalen är far till hans barn, är
framställd med en utomordentlig inre dramatik,
och en svensk läsare kommer osökt att tänka
på Strindbergs ”Fadren”, fast Maupassant
aldrig överdimensionerar temat. Själva
titelnovellen, ”Allouma”, står inte på samma nivå
(något som för resten vore omöjligt att
begära ), men kärlekshistorien med den arabiska
flickan får en mycket intressant belysning, blir
till ett slags rasstudie om man så vill.
Sensualismen hos Maupassant balanseras här av ett
romantiskt komplement, något som är värt att
notera. ”Man älskar inte dessa primitiva
varelser”, heter det. ”Mellan dem och oss växer
aldrig, ja inte heller mellan dem och män av
deras egen ras, den blå blomma som vi känner
i Norden. De står för nära det djuriska i
människan. Deras hjärtan är alltför outvecklade,
deras sensibilitet alltför lite förfinad för att hos
oss uppväcka den känslostorm som blir till
kärlekens poesi.”
”Allouma” är, liksom flertalet av dessa
berättelser, översatt av Lennart Lagerwall;
syntaxen i denna novell är emellertid något mera
invecklad än vad man är van vid hos
Maupassant, och lägger man original och översättning
bredvid varandra tycker man nog att
översättaren här och var kunde löst sin uppgift på ett
smidigare sätt. (När det t. ex., för att illustrera
med en detalj, om arabflickan heter att hon
var ”ett sällskapsdjur med kvinnokropp”, så
täcker det väl inte fullständigt originalets ”une
bete å plaisir, qui avait un corps de femme”.)
Men på det hela taget är översättningarna fullt
gångbara och det är inte på alltför många
ställen som de kan verka störande vid
läsningen. Hugo Kamras
DEN OMÄNSKLIGA
ENSAMHETEN
Jean Bloch-Michel: Vittnet. Översättning av
Elsa Thulin. Bonniers 1951. 6: 75.
Arthur Koestler, som så bra vet hur det är
med allting, har en gång gjort gällande att
393
5 BLM 1951 V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
