Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
varje tänkbar roman kan återföras till någon
arketyp av ett dussin existerande. Om Jean
Bloch-Michels ”Vittnet” ska placeras bland
Koestlers urmönster, så är det sannolikt under
rubriken ”kuvandet av fruktan”. Men i så fall
måste den ställas upp och ned, eftersom den
handlar om en man som i stället för att kuva
sin fruktan kuvas av sin fruktan, förstörs av
den. Varianten är ju inte ovanlig. Det är inte
heller den form som den har fått här, ”en
självmördares bikt”. Bloch-Michels
miniatyrroman är en jagberättelse, där den fiktive
nedskrivaren efter bästa förstånd och med
lämpligt självförebrående tonfall redogör för
omständigheterna kring sitt livsnederlag. Så
långt är ”Vittnet” ingen originell bok.
Vari består nederlaget, skulden, brottet? På
näst sista sidan säger berättaren: ”Vad man
skulle kunna klandra — om någon vågar göra
det — har inget namn och kan inte uttryckas
i ord.” Det originella med ”Vittnet” ligger
mindre i brottets onämnbarhet än i att
författaren inte avslöjar någon blindhet för det
problem som citatets tankstreck ramar in.
Motsatsen är vida vanligare i
efterkrigsromaner-nas diskussion av förhållandet mellan egotism
och solidaritet. Det är den saken det gäller;
och brottet är alltså inte mera onämnbart än
att det åtminstone kan antydas med termer
som bristande solidaritet, sj älvupptagenhet,
jagisolering.
Berättaren har inte ord nog för att uttrycka
sin uselhet. Han finner inga ursäkter. Han
uttalar ordet ansvar med en emfas, som
kommer läsaren att misstänka honom för att ha
läst Sartre. Han har från början ”byggt sitt
liv på rädsla och vägran”, avskurit sig från
sina medmänniskor, spelat falskt för att kunna
fly gemenskapens krav. Han har visserligen
inte begått det brott som han så länge
våndades för: han såg sin bror drunkna en
sommar för länge sedan, men han hade ingen
annan möjlighet än att rädda sig själv eller
dö tillsammans med honom. Han har inte tagit
den dödes kvinna, fast han trodde det: det
var inte till Michel utan till honom Claude
drogs, hon som sedan blev hans hustru. Men
han var brottsligt upptagen av sin eventuella
skuld, han grävde ner sig i den och började
avsky människorna därför att han fruktade att
möta ”någon, som inte hade något att förebrå
sig”, och han lät avskyn växa till hat när
kriget kom och han hos andra såg ”mod, vilja
att ta risker, accepterande av döden”. Han
har svikit Claude: när Gestapo hämtade henne
var det bara hans egen ångest, hans egen
övergivenhet som upptog honom. Han har funnit
den ”tillflykt i en omänsklig ensamhet” som
hela hans existens var riktad på. Men denna
ensamhet är tomhet, intighet. Han måste göra
slut på den.
Han är av mycket att döma offer för en
svår neuros, trots sina egna försäkringar om
motsatsen, och sålunda inte ansvarig vare sig
i existentialistisk eller förnuftig mening. Men
kan vi veta det säkert? Var går gränsen mellan
det som kallas sjukt och det som kallas fegt,
mellan den tvångsmässiga oförmågan till
solidaritet och den som kan underkastas moralisk
värdering? När ”vågar” man klandra?
Bloch-Michel offererar inte något svar. Hans
utomordentliga analys kan läsas som en sedelärande
berättelse, dvs. som en dom: så går det när
man sviker gemenskapen. Den kan också läsas
som en sjukjournal: så går det när det och
det händer en människa med den och den
dispositionen. Lika litet som i verkligheten kan
alternativen isoleras från varandra. Lika litet
som i verkligheten kan orsakskedjan
klarläggas med sådan tydlighet, att de av födsel eller
vana Rättsinnade och Modiga inte har någon
möjlighet till förhävelse och förföljelse; och
att de av vana Fega inte har någon möjlighet
till flykt. ”Vittnet” gestaltar med fin och
förfärande balans en moralisk problemsituation,
vars allestädesnärvaro är mera förnedrande
för vår tids mänsklighet än något av de
beteenden som den framkallar.
Bengt Holmqvist
HATETS SEGER
Aleksander Fadejev : Det unga gardet.
Översättning av Carl Herald.
Arbetarkultur 1951. 15:—.
A. Fadejevs ryktbara roman ”Det unga
gardet” är ett äreminne över en grupp unga
fanatiskt hjältemodiga partisaner som arbetade
bakom tyskarnas linjer i gruvdistriktet kring
Krasnodon och Vorosjilovgrad vid tidpunkten
för slaget vid Stalingrad och som bara några
veckor innan ryssarna befriade området
arkebuserades av tyskarna efter fruktansvärda
lidanden och tortyr. Detta Unga Gardes
medlemmar och deras korta, blodiga liv skildras i
en kollektivroman som är sexhundrafemtio
sidor tjock men inte har vare sig bredd eller
kraft. Ett femtiotal hjältar skymtar i den ofta
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
