Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
ganska flacka och träiga prosan, lyser till i en
rad dramatiska episoder och sjunker bort igen
för att återuppstå tillsammans i ovansklig ära
i de sista kapitlens utförliga skildringar av
veckorna i fängelset, tortyren, massgravarna.
Boken, som uppges bygga på verkliga
händelser, slutar med att upprepa den långa
namnlistan över de stupade, medan de överlevande
svär en sista ed att hämnas sina fallna
kamrater.
Romanen är inte skakande genom sin form,
som saknar spänst och lyskraft och inte heller
har något av den mäktiga stalinorgelprosan
som i Simonovs Stalingradroman ”Dagar och
nätter” dränker de individuella ödena i sin
segermusik. Den stereotypa stilen motsvaras av
en lika stereotyp propaganda — boken talar
om livets stora mål, ”att skydda våra ledare,
bringa dem i säkerhet och offra livet för dem”,
förkunnar att våra liv tillhör inte oss själva
utan partiet, folket, att inget av jordens folk
har en sådan själ som vårt, att om inte far
kommer tillbaka från kriget blir sovjetmakten
en far för barnen osv. Utrop i stil med Tänk
vilka stordåd människorna utför under krig!
uppblandas med funderingar om att
försvarsadvokater egentligen inte borde få finnas vid
folkdomstolar, medan det i stället vore en
underbar roll att få vara åklagare i ett sådant
land som Sovjet. Och som prov på den unge
poetens alster anförs bl. a. versen
För oss finns glädje i världen
kärlek, ljuvlighet, fröjd,
och framåt, uppåt styr vi nu färden
mot kommunismens högsta höjd.
Trots detta får man emellertid ändå ganska
många skarpa och livfulla närbilder av denna
unga dödsdömda generation som slungas ut i
krigets och ockupationens blodiga kaos direkt
från skolan. Den unga flickan som blir bokens
mest storslagna hj ältinna, sätter i första scenen
blommor i håret ”skulle helst vilja krypa ner i
sin flicksäng och ligga där tyst som en mus och
inte behöva besluta sig för någonting”. Det är
mot bakgrunden av alla dessa unga tragedier
som bokens tendens till slut blir mera
uppskakande och kväljande än något av de våldsdåd
den skildrar från angriparnas sida. Detta är
en roman om kriget som inte lämnar något
hopp för framtiden. Den uttrycker ingenting
annat än hat och hämnd och blind
underkastelse under disciplinen. Så som partisanerna
framställs här skiljer de sig inte i princip från
tyskarna vilka undantagslöst karakteriseras
med uttryck av typen dumma svin, smutsigt
avskum etc. Den sista känslan vid de unga
dödas massgrav är törsten efter hämnd, efter
mera blod och det hat som flammar genom
boken och som eldade Det Unga Gardet är
inte något hat mot våldet eller mot kriget utan
bara ett hat mot fienden, angriparen, ”det
mänsklighetens avskum som i sina händer
koncentrerar all världens rikedomar”. Ingenstans
skymtar en dröm om fred, ett hopp om
försoning, ett tvivel på våldets metoder.
Det bör vara ganska svårt att hitta en mera
beklämmande läsning än denna triumferande
skildring av unga frihetskämpars hjältedöd för
ofriheten. Och den blodiga ironin blir
fullständig genom att det är en sovjetrysk författare
med lidelsefullt nationellt patos som lyckats ge
denna mörka bild av sovjetrysk moral och
ideologi. Ingrid Arvidsson
FILMKRÖNIKA
av
HARRY L. SCHEIN
Religiös film
Kyrkan har alltid haft en viss yttre
anpassningsförmåga och det är därför naturligt om
den låter predikotexten via filmremsan nå en
större publik än vad som är möjligt i
halv-tomma gudshus. I senaste numret av
Hollywood Quarterly redogjordes i artikeln ”God,
Radio, and the Movies” för en ny amerikansk
film som handlar om hur en kväll en röst
framträder i alla jordens radioapparater och säger:
”Detta är Gud. Jag skall vara med Er några
dagar”, varpå filmen visar hur under dessa
dagar alla elaka människor blev snälla.
Det var således med speciella förväntningar
som den hederligt och gammaldags ateistiske
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
