Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
filmskribenten gick på Skandiabiografen för
att se denna film, som på svenska hette ”Röst
från det okända”. Det skulle ju bli ett tillfälle
att briljera med t. ex. en försynt demokratisk
fråga om Gud bara är med sådana människor
som har radioapparater och att han därför inte
kan nå t. ex. de ogudaktiga nordkoreanerna etc.
Men filmen var till den milda grad
beklämmande att man förlorade allt spexhumör. Den
är tråkig till bristningsgränsen, illa gjord och
illa spelad, med så billiga effekter och så
en-dimensionell fantasi att man inte ens vill
diskutera den amerikanska ”genomsnittsfamiljens”
enfaldiga förljugenhet som filmen upphöjer till
The American Way of Life. Anmärkningsvärt
är förstås att filmen är producerad av Dore
Schary, Hollywoods unga, lovande
producentgeni, som därmed begått ett oförklarligt
självmord.
Det finns dock en mycket viktig och mycket
glädjande sak med denna film och det är
främst därför den överhuvudtaget omnämnes.
Den blev en kassasuccé i USA. På Skandia
höll den sig i fyra dagar.
Frederick Elkin, som i Hollywood Quarterly
orkade med en uttömmande analys, fäste sig
bl. a. vid att livet enligt ”Röst från det okända”
i grund och botten är mycket enkelt. Vi grälar
med förmannen i fabriken eller med polisen
som skriver upp oss när vi kör för fort men om
vi bara litar på Gud så ordnar sig till och med
dessa allvarliga konflikter. Fullt så enkelt är
det dock inte i den tyska filmen ”Tro”, även
den en betydande kassaframgång utomlands
och här i Sverige varmt rekommenderad av
präster, filmrecensenter och filmstj ärnor.
Skillnaden mellan dessa två filmer torde framför
allt bero på att tyskarna haft en något annan
erfarenhet av krigets, dvs. livets eller Guds
obarmhärtighet än amerikanerna.
Huvudpersonerna i ”Tro”, en präst och en
Röst från det okända. Manus: Charles Schnee.
Regi: William A. Wellman. Prod.: Metro.
Tro. Manus: Harald Braun och Paul Alverdes. Regi:
Harald Braun. Prod.: NDF/Filmaufbau.
Den syndfulla leken. Manus: Pierre Laroche. Regi:
Jacqueline Audry.
Illdåd ombord. Manus: Ronald MacDougall. Regi:
Michael Curtiz. Prod.: Warners.
Glasmenageriet. Manus: Tennessee Williams och
Peter Berneis. Regi: Irving Rapper. Prod.: Warners.
Melody Time: Prod.: Walt Disney.
Salarnas ö. Prod.: Walt Disney.
Leva på hoppet. Manus och regi: Göran Gentele.
Prod.: Europafilm.
fritänkande kvinnlig läkare, utsätts vid olika
tillfällen för samma öde, att förlora ett älskat
barn. I kvinnans fall anges detta vara orsaken
till hennes ateism, enligt formeln ”Hur kan det
finnas en Gud som tillåter detta?”, och även i
prästens fall får honom olyckshändelsen ett
ögonblick att tvivla på Gud.
Filmens religiösa budskap är inte särdeles
sublimt. Man förstår den som inte kan tro på
Gud därför att livet är så grymt och
meningslöst men man framhåller att en tro trots detta
kan ge tröst, frid och upphöjd kärlek. Detta
har som bekant ofta framhållits av
kristendomens mera onyanserade apostlar och man bör
heller inte förneka den dokumentära
sanningshalten i somliga människors kamp med Gud
om lyckan på jorden.
Schematiseringen går dock väl långt när alla
människors gudsförhållande reduceras till en
kohandel (eller snarare bamlikshandel) om
hur man på lämpligaste sätt övervinner svåra
personliga förluster. Livets grymhet är bara ett
— i sak oväsentligt — argument i trosdebatten.
Genom att filmen inte låtsas om några andra
perspektiv blir den, trots sin yttre mänsklighet,
djupt antihumanistisk, såväl i sin
förvrängning av humanismens argument som i sitt
förnekande av den vanlige humanistens fridsamma
och lyckliga likgiltighet för både Gud och
tros-problem.
Som film är ”Tro” naturligtvis överlägsen
”Röst från det okända” utan att därför på
långt när vara det filmatiska mästerverk som
den på sina håll blivit upphöjd till. Därtill är
i första hand människoteckningen alltför
salvelsefull och den symboliska klippningen mellan
parallellhandlingarna alltför pekfingerbetonad.
De chockerande sekvensövergångarna verkar
mera tillgjorda än nödvändiga, liksom en del
sökta kamerainställningar, vid vilka gående
människor i regel presenteras med fotterna
först och prästerna oftast visas mot en
bakgrund av majestätisk värdighet, ackompanjerad
av en körsång som man, i likhet med den
kvinnliga läkaren, har svårt att stå ut med. Annars
är regin, i synnerhet i miljöskildringarna av
den lilla sydtyska småstaden, inte utan finesser
och fotot utmärkt. Angelika Voelkner som
spelar prästens lilla dotter, gör en djävulskt
skicklig prestation, något som delvis även kan sägas
om prästens katolske kollega, spelad av Dieter
Borsche, som lyckas syntetisera filmens tre
ideal, baronen, flygkaptenen och kaplanen.
Dessa båda religiösa filmer har diskuterats
på sina egna plan eftersom principiella
psyko
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
