Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
logiska och främst sociala invändningar är
självklara inför sådan klar propaganda, men
i dessa spalter kanske något ovidkommande.
En intressant men filmatiskt
otillfredsställande musikfilm med Bach, Mozart, Wagner
och Stravinskij visas som förspel till ”Tro”.
Litterär film
Ett trevligt och originellt mellanspel i
Stockholms filmrepertoar är den franska filmen
”Den syndfulla leken” efter Colettes roman
”LTngénue Libertine”. Det är en spirituell
komedi kring ett allvarligt ämne. En flicka gifter
sig men vill varken gå i säng med maken eller
ett par beundrare vilkas närmanden hon helt
medvetet provocerar för att i sista sekunden
backa ut.
Historien ger sig inte ut på större analytiska
djup, den registrerar fenomenet och
situationerna med en cynisk-erotisk visdom som man
helst vill kalla fransk och även colettesk. Men
naturligtvis finns nedanför ytan undertoner —
fortfarande i enlighet med franska traditioner
ganska pessimistiska och avromantiserande,
till och med grymma i det lyckliga slutets
likgiltighet för den ene ”nästan-älskarens”
löjeväckande självmord, men samtidigt
välmenande i sin skildring av nyttan och effekten
hos en kravlös kärlek.
Filmen kåserar med många fina småskisser,
den är en parisisk sedeskildring i ordets
korrekta, dvs. ovanliga, bemärkelse om den högre
medelklassen strax efter sekelskiftet, ännu
omedveten om framtidens bistrare vindar, ännu
fullt sysselsatt med balansen mellan det idylliskt
borgerliga och det lekfullt frivola. Personerna
är mera typer än människor, men de är
mänskliga typer som lever under filmens två timmar
och, i några fall, lite längre.
Regissören Jacqueline Audry utmärker sig
främst genom den skickliga
personinstruktionen och delar med fotografen Pierre Laroche
äran av stilenliga interiörer och suggestiva
gatubilder. Annars verkar dock filmen mest på
den ofilmatiska triangeln vars bas går direkt
från örat till hjärnan men vars spets lyckligtvis
ändå förmår kittla mellangärdet.
Hemingways roman ”Att ha och inte ha”
har filmats förut men därför är den senaste
filmversionen, döpt till ”Illdåd ombord”
ingalunda ovälkommen. Trots många betydande
svagheter.
Filmens stora styrka ligger i den perfekta
regin och i fotot, i det utomordentliga
samarbetet mellan Michael Curtiz och
mästerfotografen Ted McCord. Curtiz har rutinerat felfria
metoder att berätta en story av det här slaget,
att låta miljön, en liten hamn i USA, båten,
sjön, exotiska krogar och kalla barer, inte bara
smälta in i handlingen utan aktivt delta i den.
Med svepande men dock strama linjer, med
klara, mjuka, mogna bildsviter där soldränkt
lättja och kallvit ångest dallrar i luften, med
atmosfärdjup och associationsstimuli förs
filmen utan vilopunkter fram till slutet —
negerpojken på bryggan — som i sitt fina sentiment
höjer filmen till originalets nivå.
Bland svagheterna märks annars främst att
man saknar Hemingway. Dialogen är ändrad
och uppblandad med plattityder och därmed
försvinner om inte det väsentligaste så det som
är närmast intill i originalet. Eftersom dialogens
form särskilt hos Hemingway på ett så
avgörande sätt påverkar det egentliga temat har
genom ändringarna mycket av författarens
ibland ändå rätt nyanserade syn på tillvaron
gått förlorad.
Spelet är ovanligt dåligt för att vara i en
påkostad amerikansk film. John Garfield som
Harry Morgan försöker verka tough och
sammanbiten men hans än tysta, än enstaviga
uttryck är mera oartikulerad mimik än
livsför-lamat konfliktmedvetande. Patricia Neals vamp
kan inte besluta sig för om jagongen skall vara
kall och pervers eller mera fräck och kul och
hennes pendlande mellan dessa poler ger
hennes roll mera kött än blod och förutom en del
bipersoner övertygar egentligen endast negern
Juano Hernandez, vars lugna värdighet senast
fanns att beskåda i ”Inkräktare i stoftet”.
”Illdåd ombord” har kritiserats för sin
våldsmentalitet. Ingenting vare mig mera
fjärran än att försvara den amerikanska filmens
knytnävsmoral, men man bör ändå reagera mot
den hausse i tantighet som f. n. drar över några
filmrecensenters spaltutrymme. Det verkar som
om de äntligen hade kommit underfund med
det ovänliga i att slå folk på käften så att de
med gott samvete kan glömma, dels att en viss
aggressivitet ibland kan vara innehållsmässigt
och konstnärligt berättigad, dels att den i vissa
sammanhang av realistiska skäl inte ens får
undvikas.
Tennessee Williams’ ”Glasmenageriet”, är ett
skolexempel på filmad teater när den är som
värst. Filmen är trogen pjäsen, dess tendens,
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
