Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
dess dialog, dess brist på rörelse i rummet.
Man har en känsla av att kameran förlamats
av vördnad inför en allvarlig broadwaysuccé.
De få utflykterna från den lägenhet där
berättelsen upprullas är osäkra, gjorda med halvt
hjärta och ingen hjärna, som om tankarna hela
tiden hade stannat kvar i lägenheten.
Spelet är tämligen svagt vilket är mera fatalt
i filmad teater än i t. ex. ”Illdåd ombord”.
(För övrigt är det kanske ingen tillfällighet
att Hollywoods filmskådespelare, vilkas
artistiska utbildning oftast ägt rum i
skönhetssalonger och på rodeos, avslöjar sina svagheter
vid tolkningar av goda författares med
nödvändighet mera sammansatta karaktärer.) Av
pjäsens-filmens fyra personer övertygar i alla
händelser här endast Arthur Kennedy som
brodern Tom, Williams alter ego. Han visar ofta
med små medel konflikten mellan
familjebanden och utbrytningsbehovet. Hans samspel med
Jane Wyman som systern är perfekt, man anar
ständigt den tysta förståelsen som finns mellan
syskonen, deras gemensamma perspektiv på
och erfarenhet av modern. Hon är för övrigt
den i bildlig och bokstavlig bemärkelse
dominerande personen. Men Gertrude Lawrence —
som ju snarast hör hemma inom den lättare
teatern — gör denna fascinerande kvinnotyp
alltför onyanserad och alltför överdriven.
Monotonin kan för all del vara realistisk nog, i
synnerhet i gestaltningen av maniska typer,
men den räcker inte att uttrycka denna kvinnas
i grund och botten tragiska och imponerande
storhet.
Kirk Douglas som den potentielle friaren Jim
är hurtfrisk så det förslår, en karikatyr på
den amerikanske handelsresanden som ännu
inte har dött, som i själva verket just börjat
leva. Något stilbrytande och oförklarligt är
slutavsnittets varma medlidande, de mänskliga
tonfall som smyger sig genom
tuggummikäkarna.
Jane Wymans prestation som
glasmenage-riets sköterska är svår att bedöma. Rollen är
ju hårt pressad symbcJik. vilket alltid är farligt
på film. Skådespelerskan gör sitt bästa för att
ge den haltande flickan, som väntar på kärlek
och som är rädd för livet, drag av äkta,
konkret omedelbarhet. Men hon lyckas inte helt.
Jag hade inte tillfälle se Dramatens
föreställning av denna pjäs som, enligt uppgift, med
hjälp av simultanscener lär ha givit större
illusion av rörlighet än filmen, bortsett från den
överlägsna rollgestaltningen. Kanske är det
därför man ändå kan vara positiv mot fihn-
398
versionen, inte i dess egenskap av film men
som ett, gärna ofullkommet, medium för en
berättelse, som rymmer något av stor dikt,
något av fin och lyrisk värme, av öm psykologi
vilken tar vara på de ljuspunkter som finns
även i det gråaste grå. Det är inte ofta man
upplever detta på bio.
Varia
”Askungen” har knappt hunnit lämna
repertoaren förrän en ny Disney-fihn, ”Melody
Time”, kommer upp och således tvingar fram
en jämförelse. Denna utfaller nog till den
sena-res fördel, trots åtskilliga svagheter. ”Melody
Time” är en episodfilm, korta sketcher till
musik. Som A. Gunnar Bergman framhöll i AT
blir en tecknad långfilm gärna tröttande och
genren mår därför bäst om den får framträda
i kortfilmens mera anspråkslösa form.
Det relativt lilla formatet är karakteristiskt
för filmen som helhet. Den har en mera
genomförd, naivistisk stil i teckningarna, med stora
ofärgade ytor och höga horisonter, en
symbolistisk enkelhet utan briljerande
utsvävningar i rörelse och färg och utan de drag av
väsensfrämmande låts-realism som oftast stör
hos Disney.
Tack vare denna moderation kan man till
och med stå ut med så sentimentala avsnitt som
den inledande vintersagan och berättelsen om
Jonny Äppelblom, av vilka den senare är
mycket representativ för den ovan antydda
stiländringen och ibland på ett förbluffande sätt
påminner om de franska fj
ortonhundratals-miniatyrerna i William Noviks film ”Images
Médiévales”, visad i Stockholm av Franska
Institutet och Studentfilmstudion.
Ett återfall till tidigare maner är filmen om
trädet, ett Disneypekoral av värsta slag. Roliga
avsnitt är det om bogserbåten Toot och den
avslutande wildwest-parodin om Pecas Bill.
(Den senare är dock vida underlägsen en
tjeckisk kortfilm, ”Präriens sång” av Jiri
Trnka, även den en wildwest-satir, som för ett
par år sedan under någon vecka visades som
förspel till en likgiltig långfilm. Den var gjord
med så finurlig och dråplig intelligens, med en
så lagom blandning av gott humör och elakhet
— och teknisk skicklighet — att man önskar
att Europafilm släpper ut den igen som förspel
till en film som kan räkna på en stor publik.)
Ojämförligt bäst i ”Melody Time” är
”Humlans boogie-woogie”, en surrealistisk lek, gjord
med en så utomordentlig behärskning av
ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
