Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Lasse Bergström: Radiokrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RADIOKRÖNIKA
Inför dessa tecken på islossning frågar man
sig om våren verkligen ämnar slå igenom
överallt.
Regissörsfrågan tycks i nuvarande stund
vara den svåraste. Samtidigt med att diktarna
börjar slå sig fria, skulle man tacksamt
acceptera några radioregissörer med begrepp både
om radions tekniska villkor och diktens
andliga. Nu tycks det oftast vara antingen/eller.
Man kan (med en av tidens generaliseringar)
konstatera, att radioteaterregissören
fortfarande kvarstår som teknisk dräng åt diktaren.
Har den senare ännu inte övervunnit tekniken
blir regissören då en överordnad och
nödvändig herre — men så snart diktaren nått över
detta stadium är drängskapet ett faktum för
den som inte har ande nog att följ a med uppåt.
Varför talas det aldrig om en Dyfverman-,
en Madsén-, en Bruniusföreställning i samband
med radioteatem — på samma sätt som det
med solklar rätt talas om en Sjöberg-, en
Molander-, en Bergmangiv i Ebbe Lindes
teaterkrönika? Det måste bero på att det ännu inte
finns någon verklig personlighet, som kan ta
hand om de nya hörspelen och skapa vidare,
fullkomna diktarens intentioner. Görs något
för att finna någon?
Att man inte kan hämta en framgångsrik
regissör direkt från Dramaten med omedelbar
verkan visade föreställningen av Lorcas ”Den
galanta skomakarfrun”, som Mimi Pollak fått
på sin lott. Pjäsen är en liten musikalisk
bagatell med allvaret inkilat någonstans på djupet
och den lever på en visuell rytm, färggrann
och bullrande. Inget hörspel i sig precis och
fru Pollak uppförde det med bång och fart,
som om hon varit övertygad om att den
lyssnande publiken hade televisionsmottagare i
hjärnbalkarna. Det finns nu ingenting som är
så lätt att skrika sönder som lyssnarens
förmåga att ur en förmedlad stämning skapa egna
synbilder — vill man skapa en elektrisk
thrillerstämning bör man t. ex. som radioregissör
föredra en hotfull antydning framför ett i
frihet framfört ångkraftverk.
Tidningarnas behandling av den nya
hör-spelskonsten bör också släpas fram till
rättning. På de flesta redaktioner räknar man
radiodramatiken som ett led i den stora
helheten och alltså inte värd annat än behandling
av samma anmälare som skriver om
husmoders-halvtimmen, Karusellen och reportagen från
Bergslagen. En ny pjäs av Sivar Arnér får i
den ordningen några rutinerade svängar i
samband med kvällens övriga matnyttiga
pro
400
gram. Därmed betonas en högst tvivelaktig
princip att endast konst som är bestående (i
rent konkret bemärkelse: som en bok, en
teaterföreställning som inte läggs ner efter
premiärkvällen, en film, som gör sina veckovandringar
i stadsdelarna) har sitt kulturella nyhetsvärde
för en daglig tidning. Den just nu livaktiga
filmdebatten rör sig ännu kring frågan om
filmen och dess plats på kultursidorna — man
anser fullt riktigt att filmkritiker i alhnänhet
inte väljs med tanke på konstnärlig kompetens.
I än högre grad gäller detta radioteatern och
dess plats i redaktionssolen — här borde alla
tidningar följa de få exempel som givits och
bryta ut radiodramatiken ur den sedvanliga
dagskrönikan för behandling av specialkritiker.
En sådan specialkritiker (som mycket väl
kan vara tidningens ordinarie teateranmälare
— om han inte går till verket med åsikten att
hörspelet endast är en snöpt Thalias tjänare)
kan säkert påskynda den utveckling som de
unga radiodramatikerna påbörjat. Att
radio-teaterkritikern, som oftast är hänvisad endast
till intrycken från en föreställning (utan
tillgång till tryckt text och utan möjlighet att
bevista genrep eller höra om ett drama), är något
kringskuren i relation till sina kolleger får man
lov att acceptera i fatet.
Höijers nya hörspel
Ett requiem kallar Björn-Erik Höijer sin nya
radiopjäs ”Nattens drottning” och betonar
därmed att hörspelet, när det drivits från den
enkla dialogen, bör nå full kontakt med en
lyrisk-musikalisk form.
Temat är inte nytt för Höijer: den känsliga,
irrationella människans kvävning i vardagen.
Över Karin Storms dödsbädd står
minnesbilderna av Nattens drottning, flickan med
friheten och dansen i blodet. Hennes ljusa
ungdom och hennes fallande kurva i den trista
verklighetens och oförståelsens slit. Hon svävar
som en tanke, säger vid ett tillfälle hennes i
ruset plötsligt förstående man — och med de
orden ger han nyckeln både till pjäsen och
Höijers egen upplevelse av den: Nattens
drottning representerar för honom tron som gör
verkligheten genomlyst — trots allt.
Hörspelet är fint komponerat med
återblickarna (och återblickarna i återblickarna)
noga utskurna och Palle Brunius blandade
aldrig samman planen: hans regi var klar och
förstående. Vad som saknades var en samlande
hand: nu spelades pjäsen alltför ojämnt,
oin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
