Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Artur Lundkvist: Bertina. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
givet av en vit gloria. Det var omöjligt att hon
skulle kunna älska dig, att du någonsin skulle
kunna bereda henne en glädje. Du kunde inte
nå henne på annat sätt än genom att bereda
henne sorg. Hennes modershjärta var ännu
sårbart och du visste att såra det.
Du ville inte mer ha någon plats eller något
arbete, du ville vara helt beroende av din mor
och lida av detta beroende. Vara hennes eviga
börda och bekymmer, den misslyckade,
förlorade dottern. Det var en pina och njutning för
dig att be henne om några kronor till ett eller
annat, att plötsligt försvinna och bli borta
någon dag eller natt, utan ett ord.
Du strövade omkring, irrade planlöst på
gator och vägar, sov ute på marken eller i
något skjul. Du berusade dig utan glädje, bara
drack tills du sjönk samman. Du gav dig åt
män som du kände obetydligt eller inte alls,
det betydde ingenting för dig. Det var som om
du varit ett föremål som du velat bli av med,
velat kasta bort för att aldrig återfinna det.
Du gick ute i regn, genomvåt, för att bli
sjuk. Du försökte att inte sova, höll dig vaken
natt efter natt med alla medel. Du drack ur
all slags mediciner, som du kräktes upp igen.
Eller du tog ett övermått av sömntabletter, för
att inte vakna igen på flera dygn. Du visste
ingen annan utväg ur din olycka än att
misshandla dig själv. Du trodde du ville dö, men
döden infann sig inte.
VII
Det var då jag råkade dig. Och jag fann att
du var en mur. Med all din skönhet och
upp-givelse, med allt ditt vilda självförakt: en mur.
Men jag anade vad du skulle kunna vara,
bortom den unga ruin som var du. Jag såg
din styrka, ditt förtvivlade livsförsök, din kamp
mot de dolda fjättrarna. Jag förnam ditt
hjärtas hårt dunkande knytnäve mot portarna till
ditt fängelse. Jag kände dina små hårda, kalla
händer där din fördrivna vilja satt.
Du sade om och om igen att ingen kunde
älska dig, att du inte var värd att leva. Och
jag kunde inte svara annat än att du var en
främling för dig själv, att du skulle älska dig
själv, så skulle du också bli älskad av andra.
Jag kunde ingenting göra för dig.
VIII
Sen kom dina brev, dina egendomliga,
klarsynta och skrämmande brev.
■— Hur kan jag vara en ung kvinna och
samtidigt en sten? frågade du. Men så är det,
jag håller på att bli sten eller kanske korall.
Snart ska jag kunna bryta av en arm eller ett
ben och då är den bara som en förstenad gren,
hård, kompakt, kanske lite röd inuti. Men den
blöder inte, den är död: sten.
Redan nu när jag skär mig ett sår, med
avsikt, blöder det inte på länge. Jag står och
väntar på att det ska blöda, jag känner hjärtat
röra sig svagt, sakta långt borta, men såret
är vitt, tomt, och sen kommer långsamt en
bloddroppe sipprande.
— Nej, skrev du, jag har inget hjärta i
bröstet mer, jag kan inte känna det, mitt bröst
är tomt, tyst, dött. Jag måste svälta i flera
dagar och rusa häftigt uppför branter eller
trappor: då känner jag hjärtat igen, det kommer
tillbaka galopperande som en bortsprungen
häst. Det stampar och sparkar i bröstet så att
jag skakar i hela kroppen.
Eller också tar jag många tabletter, dricker
starkt kaffe, för att väcka hjärtat till liv på
nytt. Det vaknar som ett hav under stormen,
en dunkande dyning mot en klippig strand, jag
sitter i sängen om natten och känner hur hela
världen gungar.
— När det blåser är jag lyckligast. Då är
jag en liten kvarn som svänger med vingarna,
ett träd som vajar med grenarna. Då behöver
man inte ha någon mening för att leva.
När det regnar är jag kalkgrå, ett torn med
våt, mörk murgröna, med fotterna fastnitade
i grönt slam. Jag stirrar ut ur mina trånga
stengluggar, en fånge vandrar inne i någon av
mina mörka hålor, inmurad, bortglömd av alla
418
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
