Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Artur Lundkvist: Bertina. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTINA
människor, sen länge, länge, utan att
någonsin dö.
Eller det sitter en svala i armhålan, tittar
ut, klipper av några regntrådar med näbbet,
med blodet gult och grumligt, flyger inte ut
i dag.
— Tyvärr har jag ingenting att frukta
av-någon människa mer. Jag har kommit utanför,
bortom människorna. För männen är jag inte
bättre än ett träd eller ett broräcke. Jag går ut
i min regnkappa, som klädd i genomskinligt,
ogenomträngligt glas. Jag går genom
folkträngsel, ensam, utan att någon rör vid mig
eller ens snuddar vid mig, utan att jag finns
där helt enkelt. Jag går in på kaféer, sjaskiga,
skumma, hurdana som helst, jag dricker något,
röker, och alla vänder sig bort från mig, jag
finns där inte för någon. Fast jag kan se min
spegling i glaset och i fönsterrutorna, som en
skugga med ansikte av tidningspapper.
Jag ser mig i en spegel: hur kan detta vara
jag? vad är det som är jag? Denna unga kvinna
utan ett spår efter någonting, dessa mörka
ögon som inte bara är tomma hål utan har
både botten och glans, dessa läppar som inte
är porslinsvita och som jag kan röra trots
stelheten : nej, det kan inte verkligen vara j ag, det
är bara en bild, en ljugande spegling.
— Jag går ute om nätterna, sitter på stenar,
ligger på marken, i det våta gräset, i ljungen,
inne under buskar, det gör detsamma, jag
känner ingenting, inte ens kylan eller vätan. Sten
bryr sig inte om kyla eller väta. Vinden drar
över mig. Regnet faller över mig. Månen
kommer med sin ormglans. Ingen märker något.
Jag är bara en seende sten.
Någon närmar sig i mörkret, kominer
smygande emot mig, andas undertryckt och ändå
häftigt. Jag väntar utan spänning, sorgsen,
utan hopp. Den okände griper tag i mig,
försöker kyssa mig, komma åt mig. Men han
liksom studsar tillbaka, släpper mig och tumlar
bort i mörkret: som om han rört vid en död,
vid en sten, vid ren kyla.
—— Det är nu längesen någon man höll mig i
sina armar och försökte värma mig till liv,
försökte komma in i mig, under en kamp som
gjorde honom förtvivlad. Ändå gjorde jag
inget motstånd, jag var bara som en trappa,
en stenbro, lika orörlig, lika meningslös. Han
fick inte fram en droppe saliv av mig, inte en
skälvning i mitt stenkött.
Häromdagen kom jag in på en gård där det
samlats en flock blinda, de var druckna och
vacklade omkring, skrattade och rörde livligt
på händerna, sökte i luften med fingrar som
tycktes spela på osynliga instrument. Då kom
en kvinna ut ur en port, de förnam henne genast
i luften, trängdes för att nå fram till henne och
omge henne med utsträckta armar, leende med
halvöppna munnar och tungor som rörde sig
i mycket saliv och fångna ögon som tycktes
vilja röra sig och leva upp. Kvinnan försvann
in genom en dörr och de trevade länge efter
henne mot dörren och väggen. Men jag gick
förbi dem utan att de märkte mig.
IX
Så slutade dina brev att komma, Bertina. Jag
tänkte på dig ibland, men inte så ofta som förr.
Och nu har jag fått höra att du är död.
Du fann till sist vad du sökte: utvägen, den
nederlagets uppfyllelse som var din enda seger.
Och jag skriver detta för att inte glömma
eller för att inte behöva minnas.
419
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
