Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Erik Asklund: Mormon Boy. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK ASKLUND
MORMON BOY
På kvällen kom den nye missionären.
Han hade mjuka, fina, svarta kläder av ett
utländskt snitt, mörka amerikanska goggles och
bar en liten brun portfölj i högra handen. I den
vänstra hade han en avlång, platt väska, som
såg ut att innehålla något musikinstrument, en
saxofon eller vad det nu var.
Manne iakttog honom nyfiket. Han hade sett
honom förr, för många år sedan, då han vid
faderns sida gick till ”Salen”, som
mormonernas kapell vid Svartensgatan kallades
medlemmarna emellan. Han hette Olzon, Charles A.
Olzon, var infödd amerikan av svensk
härkomst. Född i Oregon, Utah, USA. Nu var han
ute på sin andra ”mission” som det kallades.
Manne och fadern satt på verandan när han
kom. De hade det rankiga trädgårdsbordet
framför sig. Kvällssolskenet föll rakt in mot
faderns ansikte.
Manne satt i skuggan. Han såg fadern resa
sig och vinka vänligt med högra armen. Den
vänstra hade han i band. Han var nytvättad,
iförd ren vit skj orta och med löskrage av
celluloid. Den hade en svagt blåaktig färgton.
Fadern brukade tvätta den i ett handfat med varmt
vatten om lördagskvällarna.
Framför dem, på spjälbordet, låg sångboken,
”Zions toner”, ”Förbundets bok” och
”Mor-mons bok”, den senare med ängeln Moronis
bild på pärmen i guld. En manlig, kraftfull
ängel utan vingar. Han var iförd en veckig
klädnad och stod med bara fötter på ett klot, som
föreställde jorden. Den högra armen var
utsträckt snett nedåt och handen knuten. Med den
vänstra höll han en lur eller trumpet för
munnen.
Manne kände sig generad och hade helst
velat smita. Men han hade lovat stanna kvar. För
resten var det som vanligt, en vanlig
lördagskväll i juli. Ingen dans, inga flickor. Miltals till
närmaste stad eller köping. Bara lite kortspel
hos barberaren vid bron. Och
besättningsmännen på S/S Upland, som låg bakom
brädstaplarna och söp. Eller nojsade med flickorna i
mejeriet.
Alltså dröj de han, nyfiken över hur det hela
skulle avlöpa. Fadern hade ringt till Uppsala,
och nu kom den nye missionären på besök. Han
hade ställt cykeln utanför timmervältorna och
gick med de båda väskorna i handen rakt fram
mot dem. Ansiktet låg i skugga. Blicken bakom
de stora glasögonen syntes inte. Han hade
skarpa, markerade drag och en liten stubbad
mustasch. Han var barhuvad och det mjuka,
svarta håret verkade ondulerat, tyckte Manne.
Det var mjukt och lockigt och stod upp i ett
par höga vågor över en smal, hög panna. När
han öppnade munnen blixtrade en guldtand i
överkäken.
Fadern sträckte ut handen. Missionären log.
— Godafton, broder.
Han omfamnade fadern. De snuddade lätt
med kinderna mot varandra, och missionären
böjde sig en smula över den kortväxte faderns
breda skuldra. Manne uppfattade den viskande
hälsningen på engelska:
— God bless you, brother of the church!
Manne sneglade åt sidan. Hjälpsågarns
gumma stack ut huvudet ur dörren bredvid.
Hon hade vitt förkläde på sig, och det gulgrå
hårets testar var uppfästade med en ny, brun
kam. Manne såg en hårnål stå rätt ut bakom
vänstra örat. Om en stund skulle hon komma
med kaffebrickan.
Fadern vände sig mot Manne. Presenterade.
— Det här är min son.
420
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
