Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Gustav Sandgren: Landsortsbo får brev. Några minnen från 30-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV SANDGREN
LANDSORTSBO FÅR BREV
Några minnen från 30-talet
När en ung människa som bor mitt på
landet, utan böcker, utfattig, utan bildat
umgänge, ja utan någon annan tidning än,en liten
auktions- och benbrottsblaska, börjar skriva
poesi och tänka litteratur, så förstår man att
han inte har något val. Han är sådan, och alla
räddningsförsök är fåfänga. Hans bana blir den
för poeter utstakade, ett evigt väg förbi där
andra rastar i tanketrubbighetens välmåga.
Hans blir också de stora skönhetssynerna, den
vildvuxna extasen i löndom, blommans
uppenbarelse vid vägrenen. Och bottnens förtvivlan.
Jag var (och är) en dylik människa. Jag kan
inte fixera när jag började ”skriva”, ty det
gjorde jag redan i sista klassen i folkskolan.
Men så småningom urskilde sig syftningar och
ordmöjligheter — jag skickade en dikt till en
tidning och fick den tryckt.
När jag redan förekommit i en hel del
små-tidningar, såg jag en dag en dikt i en av dem,
som kom mig att läsa om den flera gånger.
Den hade en egendomlig sjöhävning i sig och
en språkkänsla som inte kunde vara inlärd. Den
hette ”Barnet och sjöstjärnan”.
Sjöstjärna lilla
buren från fjärran strand
Vaggad mot okänt land
varifrån kom du min lilla?
Vart går din vilsna färd?
O kunde jag ana din stilla
drömljuva, vaggande värld,
skulle jag viska som vindens sus
på vaggande vågor vid strand.
Sjöstjärna lilla i vågobrus,
sjöstjärna kom i min hand.
Stjärna på bölja
Lyft av en fjärran våg
född till att följa
vågens och vindens håg.
Vagga på vågen min lilla
vagga med bud till ditt land
att du en morgon stilla
smekts av en kärlekshand.
O kunde jag sjunga en böljas sång
en böljas vaggsång för dig
skulle jag viska i dyningsgång:
Sjöstjärna kom till mig!
Under dikten stod namnet Harry Martinson.
Det dröjde ett par år efter den dikten innan
jag träffade dess diktare. Jag klippte sällan
dikter, men denna fick min sax i gång.
I tjugufemårsåldern läste och översatte jag,
för mitt eget nöje, Tagores ”Gitanjali”. Dessa
prosapoem, som i sig kanske inte kan kallas
fri vers, gjorde mig uppmärksam på hur väl
poesin kan trivas även utanför rimmets
inhägnader. Just då gick den första Dan
Andersson-stormen genom poeterna landet runt, och i
varenda tidning brusade ”den snöböjda en”.
Egentligen var det ju en släng av de
Kipling-rytmer som gick över världen, smittande
lång-dansskuttande rytmer kongenialt lämpade för
deklamation. Martinson skrev en dikt som
heter ”Tom Brennans sista dröm” i den rytmen,
och den hör tydligt till den för-Martinson vi
känner från ”Spökskepp”.
”Var är ja? Visst fan, på Atlanten
i en knakande, stinkande eldareskans
Jag har sovit och drömt
om någonting stort
något vackert och rart
som jag trodde ej fanns ...
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
