Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Gustav Sandgren: Landsortsbo får brev. Några minnen från 30-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSORTSBO FÄR BREV
Du Tommy, jag drömde jag gick i en skog
utav alger, i havsdjupens land
och algväxter slingrade — kalla och grå —
kring min magra och trevande hand
När gryningen gled över stormgrått hav
och synranden flammade rött
skrev kapten Moore i ”Sinmoors” journal:
I natt har Tom Brennan dött.
Jag var livligt meddansande i Dan
Anders-sonsvängen, men ”Gitanjali” var en hälsosam
broms. Det svåraste för en svensk poet är
kanske den lockelse som ligger i folkviseflykten,
de däjliga ordens rus som egentligen bara
döljer en vag escapism undan livet i Nifelhem. En
verklig poet börjar redan från början skriva
om dass, vägglussoffor och snorkakor och
lämnar inte dessa föremål förrän de omges av ett
lyriskt ljus. Eftersom jag arbetade i fabrik,
försökte jag tämja vardagens närhet till poesi.
Jag minns en dikt som jag kallade
”Tvättsnöret” som jag puzzlade med under och efter
jobbet. Det blev en sorts vedhuggarrim,
skan-derat av drivremsskarvar. Så här lät den:
Där hänger tvärs över gården
från planket till bakgårdens vrå
ett arbetets sorgsna flaggrep
med fattiga dukar på.
Där hänger hustruns linne
med minnen från famntagens smek.
Bredvid talar lillens haklapp
om kärlekens farliga lek.
Handdukar lakan och blöjor
blev livet som livet är
och lyckan blev bara den lycka
som hänger på tvättsnöret här.
Det flaggar och prasslar och rasslar
från planket till bakgårdens vrå.
Ett livets grovspunna flaggrep
med livets flaggdukar på.
Man kunde knappast anklaga mig för
bristande realism. Tvärtom var det nog så att jag
såg livet så nära att jag tvangs till en skydds-
reaktion genom att använda skön-ord där det
var möjligt.
Den 5 jan. 1928 fick jag ett brev från en
okänd skribent som hette Artur Lundkvist. Han
skrev:
Författaren Gustav Sandgren!
Var häromdagen uppe på Stormklockan och kom
att tala med red. Leijon bl. a. om dej (ursäkta att
jag duar dej utan vidare — antar att det passar bäst)
och fick din adress... Jag har förstås läst en del av
dej — jag tycker nog du har en lejonklo i tassen ...
Jag har vistats här i Stockholm bortåt ett par år,
drivit på gatorna, suttit på kaféerna och biblioteken,
sprungit på redaktionerna, varit hungrig ibland och
mätt ibland. Och fy fan vad allt som rör litteratur
och press är inskränkt och disktrasgrått och
streber-aktigt och schablonmässigt. Bara hantverk och
skriv-maskinsvirtuositet. Gammalt och slätt och sockersött
ska det vara. Inte djärvhet, originalitet, inte ens några
försök. Jag har exempelvis stått i med modernistisk
vers — men de ”fina” tidningarna vill inte ta den,
Bonniers vill inte ge ut den. Möjligt att den inte är
något värd, men man refuserar mest för att det inte
finns rim som klatschar i radändarna.
Har du läst den nyare amerikanska lyriken, The
Western poets? Jag gillar dem. Möjligen något tunna
ibland, journalistiska och tillfälliga, men unga glada
och livsladdade som en klämmig buse med grov trut
och stark stämma och ett stort rött skratt...
Vidare berättade Lundkvist att han försökte
få i gång en litterär tidskrift där alla skulle få
”fritt dansa och vråla mot solen och bära sig
oanständigt åt”.
Egentligen är det sällsamt med denna
ideligen fortgående s. k. generationsklyvning. I
dag som i dag är slåss nya grupper unga poeter
mot äldres förstockade likgiltighet,
förmodligen räknas redan ”5 unga” till de konservativt
åderförkalkade. Man utreder gärna denna
ungdomens konstanta revoltlusta, men man ägnar
mindre uppmärksamhet åt den i grunden
ganska mystiska process som ligger till grund
för förstelnandet. Lundkvists appell förklingade
inte ohörd. Lusten att skriva av rim ohejdad,
sprängande dikt låg i luften på något sätt.
Första världskriget började komma tillbaka
2 BLM. 1951 VI
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
