Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Gustav Sandgren: Landsortsbo får brev. Några minnen från 30-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV SANDGREN
som ett starkt eko, tio år efteråt verkade allt
det sönderskjutna som en nödvändig process
som måste följas av en andlig motsvarighet.
Jag minns en dikt av Cummings som
typografiskt var uppställd som murrester där de tre
sista orden snett föll ut i tomma luften som
just lossnade tegel.
”Leaves of Grass”, Whitmans huvudverk,
var en tid Lundkvists bibel, samt Sandburg —
men bara i början. Vi upptäckte att
modernismen var ett internationellt fenomen. Det
närmaste utbrottet var ju i Finland, dit vi tittade
med beundrande blickar. Någon enande gudom
hade ”5 unga” aldrig, ingen Eliots ande
svävade över vattnet. Själv var jag mest influerad
av Hamsun, vars egendomliga,
realistiskt-lyriska livssyn i ”Pan”, fortfarande står för
mig som en av norskt skrivspråks höjdpunkter.
Orimmade utbrott i Stormklockan och Folkets
Dagblad Politikens lördagsbilaga föll sig
liksom av sig själva. Och jag skulle vilja påstå
att mötet mellan Martinsons lyriska renovering
av svenska språket och detta språks inre
kantighet och motvillighet, skapade hans stil. Vad
sägs om ”Attentatsplan” en av Martinsons
tidigare dikter. Här är hans stil fullt färdig, utan
att man kan säga att han efterbildat den eller
den. Han bildar helt enkelt en ny enhet av språk
och innehåll.
Efter att ha mördat en av tyrannerna
en av Caligularna,
efter att ha förminskat de farliga svinens antal
på jorden med en
skulle jag lägga mig här vid sjön
och höra lommen ropa
och höra, här, vid vattenringarnas evighet
och siändans teater av sprött glas
liksom sakta droppar från alarna:
Livets opinion.
”5 unga” skulle ju först ha blivit ”6 unga”,
men i det avgörande ögonblicket tvekade den
sjätte, Olle Wedholm, att nedstiga på cirkus
och slåss i allas åsyn. En som borde varit med
i stället var C. E. Englund. Lundkvist skriver
i ett tidigt brev att denne författare skrivit och
blivit angripen för en modern dikt i Brand,
redan innan ”5 unga” härjade där.
Om man letar efter påverkningar så får man
inte glömma bort James Joyce. Hans bok
”Ulysses” kom i våra händer genom Lundkvists
försorg, tryckt på ett Parisförlag. Jag minns
att Asklund gick med en översättning av det
skiljeteckenfria kapitlet i sin innerficka, läste
det med brinnande ögon i Hölös enbuskbackar
och sov med det under huvudkudden. Han var
inte ensam om det. Boken verkade på oss
allihop som en brutal nyplogning på diktens
marker, och dess eggelse stegrades av att den hade
ett svårinventerat språk och dunkla
symbollinjer. (”Vi” utesluter här Martinson, som med
sjömannens misstro undvek alltför utmanande
skär med publikt vågsvall omkring.)
Att höra Martinson läsa Majakovskis dikt
”Skyterna” i en gränd i Gamla stan, medan
hans skygga och breda försvarsleende lämnade
plats för lyrisk fj ärrlängtan, var en upplevelse
som gav lön för mödan åt en upprest
Ljungs-broit. Jag minns hur motvillig jag var mot
storstaden, landsbarn sedan födelsen, skrämd för
ledigheten och drickspenningsj älvklarheten hos
dess människor. Men j ag måste vallfärda
eftersom redaktörerna var så ovilliga att pr post
sända honorar för tryckta bidrag. Jag lärde
mig trappspring och kom in i
Cosmopolite-gänget. Där hände det inte så sällan att det
skrevs en nykterhetsdikt som såldes för en tia,
vilken omedelbart omvandlades i rusdrycker
på källaren ”Pilen”.
Innan någon redaktör ännu vågat sålla ut
Martinson från de vanliga 5-kronorspoeterna,
förklarade Lundkvist: Martinson är ett poetiskt
geni och jag får svårt att hinna med om vi ska
tävla... Jag var rätt främmande för tanken
på litteraturen som en arena där stafetterna
hade olika hej arklackar. Naivt betraktade jag
litteraturen som ett one-man-job där var och
en nödvändigtvis måste nysta upp den ända
han fått. Lundkvist var redan då en
gruppmänniska. Det var nog mest hans energi som
gj orde att teamet höll ihop, ty brokigare grupp
kan man inte tänka sig.
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
