Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Gustav Sandgren: Landsortsbo får brev. Några minnen från 30-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSORTSBO FÅR BREV
Kjellgren letade heller inte länge efter sin
stil, i ett brev från 7 augusti 1929 är hans stil
redan helt Kjellgrensk:
Kamrat i nöd och död!
Du skall ha tack för brev i Anvers och förlåta mej
att jag inte har svarat förrän nu, men världen och
värden och alla dess döttrar har trillat så bastant om
med mej i olika riktningar inom Europa så att allt
står på kant inom mej. Tog mej ändå promenerande
tvärs genom nordfrankrike och södra Belgien upp till
Antwerpen dit jag anlände med 25 riksdaler på fickan.
––––Under de fjorton dar jag hann ligga i A.
levde jag en bommares lustiga och supiga dagar bland
fulla landsmän och kåta horor, ja en natt gick jag
brandvakt, kom eländig och ruffig in på ett kafé och
där charmerade jag en glädjeflicka till den milda
grad att hon bjöd mej på en stadig
grundläggar-frukost med buljong och ägg och sandwichs och
drinkar över lag. Så du hör att man har talanger bland
gamla stadiga fnask i Europas mest ansedda
rufflar-håla. Fick brev från dig att du skulle fara till flickan
i Köpenhamn, annars hade jag nog jumpat i land i
Malmö och luffat upp till Linköping och träffat dig,
såna promenader är en bagatell för mig just nu. Höll
i stället på att hamna i Luleå, men påpassligt nog
slungade jag mig i en lotsbåt vid Sandhamn och kom
bakvägen in i Byn. Och nu sitter jag i denna håla
och kan inte andas, längtar efter brev från dig och
andra storheter ute i världen, oförmögen till arbete.
— — •—• berätta och skriv och jag skall vara dig
tacksam in i evigheten och helvetet och lägga ett gott
ord för dig inför vår uråldrige och hedervärda och
arbetssamma Satan!”
Kjellgren hade hela sitt liv, så vitt jag vet,
kvar en egendomligt charmerande tro att
arbetet med stort A, det kroppsliga arbetet,
tegel-bärning uppför byggnadsställningar,
kolskyff-ling, fabriksjobb etc. innehöll sin egen mening.
I sina dikter dyrkar han oupphörligt det hej iga,
storvulna, utmattande, förkrossande arbetet,
utan att stanna inför frågan vad det egentligen
ska tjäna till. Lyckligtvis var han aldrig
dogmatisk. Jag minns våra diskussioner med
anledning av min övertygelse (som fortfarande är
tämligen rostfri) att arbetarklassen ännu inte
fått några talesmän, manifestörer ur egna led,
utan att den leds av överlöpare, borgarsöner
och fadershatare med öppna själssår. Kjellgren
slängde bort teorierna — vad betydde de inför
det konstnärliga i att hänga längs en
fartygs
sida och måla med röd mönja som rann som
blod ner i vattnet? Han hade ett barns friska
ögon.
”5 unga” är svensk litteraturs (möjligen
också Europas) enda luff argrupp. Enda
undantaget från lufferiet skulle då vara Asklund, men
han skyndade sig att reparera skadan samman
med Kjellgren i den vandring som skildras i
boken ”Ynglingaresan”. Lundkvist har också
luffat i sin ungdom, och jag själv luffade till
Göteborg första resan, sedan som
gårdsspe-lande fiolist. (Alltid spara fyrtio öre till en
sträng.) Men ”Bolies” skapare är naturligtvis
överluffaren, följd av Kjellgren. Utdrag ur ett
brev från Kjellgren 14/4 —30.
Du tror att jag luffade till Norge för att skriva en
artikel om det. Herregud barn! Nej, saken var den
att jag gett mig fan på att vintertid gå till Norge. Jag
gjorde det. Tidningsartiklarna blev endast spånor av
en stor, härlig, jublande och djävlig upplevelse. Sådant
talar man inte om i art. man behåller det för sig själv
som ett skälvande minne. Ty det finns även poetiska
luffare, molnen, himlen, en och annan solglimt, sus i
skogarna, den oändligt långa vägen, allt, små
bagateller, en kvinnas skratt, ens egen tanke om en snål
bonde, det sjunger inom en, man känner ett oerhört
jubel växa i bröstet, det växer ut som en dånande
vårstorm, man tror på sig själv...
Martinson hade givetvis redan när han
träffade ”5 unga” en djup och grundlig utbildning
som luffare. Det har skrattats (!) mycket åt
det bekanta tältet på Djurgården, som om
dagen bars under armen av poeten, och man har
sagt: O, så romantiskt! I själva verket var det
där tältet frukten av ett erfaret resonerande, en
praktisk detalj som för en luffare av hans
kaliber var självklar. Jag minns själv hur hastigt
man anpassade sig och lärde. När jag luffade
som ambulerande musikant, fann jag att de få
engelska glosor jag kunde uttala gav åhörarna
dels en känsla att de kunde engelska genom att
de förstod att ”yes” betydde ja och ”thank you”
tack så mycket — och det blev mera pengar i
den kringsända mössan. Det var egentligen det
obekväma sovandet i hölador som knäckte min
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
