Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Gustav Sandgren: Landsortsbo får brev. Några minnen från 30-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV SANDGREN
unga luffarlusta. Hö kan dofta gott och vara
poetiskt för en natt — men flera nätter kommer
en att betrakta hö med avsky. Det kryper in
genom kläderna, som man givetvis sover i, och
man vaknar av att man har ett torrt timotejax
mot gommen, att benen sover och att det är
kallt och otäckt. Martinsons tält, som han
troligen sytt själv, visar hur skyhögt han stod
över oss andra i luffarteknik.
Om man vill skaffa sig någon uppfattning
om ”5 ungas” stilproblem, måste man ta med
i räkningen att de samtliga inte behövde dikta
upplevelser. De måste ha tag i en form som
gav dem möjlighet att vara uppkäftiga,
kaotiska, våldsamma, skrattande. Lundkvist
försökte flera gånger få med det stora, röda
ekrattet, negerskrattet, i sina dikter. Mitt eget
skratt går en omväg över en eller flera av de
crazyfigurer som förekommer i mina böcker,
eller crazyhandlingar. I ”Sju” är det köttbullen
i taklampan, sedan blir det ”Regnbadaren”, och
”Tuppmålaren” och alla de andra. Martinson
förfogar över ett stort och generöst skratt, ett
riktigt landskapsskratt, vars bakgrund är
inseende och vemod. Ta som exempel denna lilla
dikt:
Kalsongerna
Man inpräntade det i hans barndom: Det är synd
att tala om underkläder. Nej, om underkläder får man
inte tala, kära barn.
På sin ålderdom blev han nattvakt och fick
uppsikt över ett lager blåa kalsonger avsedda för
vice-konungens fru.
Då satt han i sjuttio nätter och räknade kalsonger
och hans blindlykta blinkade i blåljuset.
Blinkade som livets långa, tröttkörda godståg.
Kjellgren skrattar också gärna, särskilt i sina
brev. Asklund hade det svårare med det
primitiva skrattet som var gruppens signaturmelodi,
fast han nog träffade rätt då han skrev dikten
”Gylf” som publicerades i Quosego. Men att
komma med skratt till en nation där
stärkkra-gen hindrat alla hals- och käkrörelser av detta
slag i flera hundra år, är inte tacksamt.
Fortfarande är svenskarna icke-skrattare, och deras
Söndagsnisse-Strix är som skämttidning en
cementpannkaka. Skrattet dog också rätt
hastigt bort ur dikter och prosa som hörde till
”5 ungas” första år. Sup och var allvarlig!
blev man tillhållen.
Det är med fasa som kritiker nu konstaterar
att rätt många i det svenska kulturlivet på
30-talet umgicks med kommunismen. Det är svårt
för dem att komma ihåg att kommunismen
mellan 25—30-talet var en humanism och att
den inte hade några som helst
beröringspunkter med den nationalsocialism som nu kallas
kommunism. Kommunismen på 30-talet var fri
vers, fritt skrän, ”Hopla, wir leben” och utsikt
över första världskrigets alla klena generaler.
Det var en tid då alla dunkelt trodde på
”Världsgryning” av något slag. Den knutna
näven höll på att slå igenom som kamptecken
under Thälman i Tyskland, och Ryssland svalt
och teoretiserade. Lundkvist var på den tiden
helt likgiltig för sociala teorier, han ansåg de
konstnärliga viktigare, eller rättare, han ansåg
att de sociala teorierna egentligen kommer ur
konstnärliga upptäckter. Jag själv accepterade
kommunismen så länge den fanns under
banderollen: ”Ljus över landet, det är det vi vill!”
(En stolt och riktig paroll, en av de få verkligt
revolutionära som skapats i Sverige!)
Kjell-gren och Asklund var stämningsanslutna till
kommunismens känslolägen, men teoretiskt
diskuterande hördes sällan. Martinson, som var
poet långt bakom teoriernas stängsel, hade dock
ibland stämningar som kunde kallas
klassrevolutionära. Det finns en dikt med en av
dessa stämningar bevarad:
Jag vandrar
Där vandrar en man under stjärnorna i den kalla
vinternatten. Han vandrar fram på Skånes slätter, mil
efter mil. Och han liknar ett dödshuset litet djur på
ett oändligt grovt lakan.
Han skakas av hostan, och när han spottar på den
vita frusna vägen blir det en röd fläck som stannar
kvar i hans öga.
Så går han mil efter mil,
och frostvinden söndersliter hans hosta och sår den
över slätterna
att den må spira som hat
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
