Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Gustav Sandgren: Landsortsbo får brev. Några minnen från 30-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSORTSBO FÅR BREV
Samma tongångar anslår han senare här och
där i radiopjäsen ”Salvation”.
Det blev Martinson som gav upphov till min
egen slutliga brytning med kommunismen och
Ny Dag där jag skrev musikrecensioner för 5 kr
stycket. Jag diskuterade med Hugo Sillén om
den nya dikten och försvarade den. Sillén
uttryckte sin förtrytelse över att ”proletärer” som
han uttryckte det, kunde skriva fri vers och vara
modernister. Som hans ord föll sig: ”låt
Martinson och de andra skriva sin djävla skit, i
klasskampen hör de inte hemma.” Jag minns
att jag var så arg då jag gick att jag hade
tårar i ögonen och såg Adamsons gummiaffär
(som låg strax bredvid) som genom en
kristallkrona. Jag insåg vad jag väl länge haft på känn,
att dikt och teori-dogm inte kan gå i par. Där
dogmen råder, måste dikten förbjudas, som
dagens läge också visar.
Det var en egendomlig mellanperiod som
födde ”5 unga”. Deras förutsättning var den
sista fria luffare-autodidaktikens blomning
innan dörren slog igen till friheten. Dikten
fanns då nära livet, uppenbarad i det nakna,
ibland brutala umgänget med natur och arbete.
Nu söks den hellre i intellektets sofistikerade
lekrum där byggklossantalet är ofantligt och
alla varianter betraktas som dikt. Det kan vara
ett framsteg, men för den som sökt sina
universitet på Gorkijs maner är känslan av att dörrar
har slutit sig påtaglig. De olika
Stockholms-ekona av litterära händelser på kontinenten, i
England och Amerika diskuteras nu ännu
livligare än förut, kotteriernas radar avlyssnar
ständigt möjliga nya signaler. Detta att
ständigt bara vara eko — eko av Aragon, av Tzara,
av Eliot tycks ha blivit för självklart. Är
Sverige så absolut nivellerat att ingen vågar tänka
sig att något originellt skulle kunna komma ur
egen grund? Man längtar efter en ny grupp
näralevare med friska huggtänder och tår
som kan uppskatta naken mossa, en grupp som
oförvillad bryter sig in till landets hjärta igen
och ger det sång. Om individuell dikt inte
längre duger.
Man kan också påstå att ”5 unga” försökte
bryta med referatverkligheten och ersätta den
med diktverklighet. Men referatverkligheten
har en sällsam passnad för the average reader
på svenskt språk, det konventionella tycks vara
de flestas naturliga längtan, liksom
klasslyftningen i Sverige syftar till yrken med krage till
vardags. För en sådan inställning är dikt som
söker det öppna, nära och nakna något
skrämmande. Som en läsarinna av min bok ”Livet är
rikt” sa då hon lämnade igen boken: — ”Men
det här är ju alldeles som det är! Det är så
svårt att läsa sånt, man blir bara förlägen” ...
”Vägen till Klockrike” är egentligen den enda
bok på länge som fört ut även de
konventionella till plötsliga hudrysande kontakter med
riktigt liv och barnsligt oljugna tankar. Den
svenske läsaren vill ha sin soffgrupp, sina
tofflor och sin dammfria cementkub: Från dessa
vinningar betraktar han fienden livet. ”5 unga”
var okonventionella, och det var kanske deras
allra största ”fel”, som det fortfarande är i stor
utsträckning. Man kan göra mycket med en
svensk, men rycker man bort hans
konventioner känner han sig som om hans gylf glappade
i ett missionshus. Koncentrationen till
huvudstaden stöder denna konventionalism och
utvecklar den vidare, dikten håller åter på att
bli ”fin”, spelar med delikata nyanser i samma
färg som en dräkt i haute couture, den håller
på att bli knähund igen — med sandlåda och
lyktstolpspromenad innan det ska sovas.
Skrattet är åter förbjudet, i stället har man det
antydande flinet. Och hela det skogsbrusande,
åkerplatta, bergknallegråa Sverige är
under-representerat med alla dess skogsbedövade,
åkerförvridna och bergknallehatande
människor som ännu konsumerar statistiska två
millioner kilo snus om året. ”5 unga” kände sig
solidariska med detta verkliga Sverige. Kj
ell-grens första vision av ”Människor kring en
bro” (enligt brev) var att skriva en roman
utan ”hjältar”, ja nästan utan några människor
alls av känt snitt, bara om en bro och massor
429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
