Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Gustav Sandgren: Landsortsbo får brev. Några minnen från 30-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV SANDGREN
av nävar, axlar och snusspott. Lundkvists
längtan efter ursprunglighet förde honom till Afrika
flera gånger, han försökte skriva fram det
nakna, solsvettiga, skrattande och milda hos
negrerna och skänka det åt smålänningar och
likasinnade. Lundkvist är kanske den i
gruppen som mest haft behov av att tro. Han har
som Picasso en konstant intensitet som med
den pulserande stjärnans matematiska
intervaller växlar inriktning. Picasso har kommit
fram till primitiv keramik, Lundkvist till
socialismen. För båda tycks det ofrånkomligt att de
innerst inne har en outtröttlig maktvilja,
troligen motiverad i den barndom där Fadern går
omkring.
Detta sagt som inledning till en annan fråga
som man kan göra sig om ”5 unga”: Har de
ändrat sig med åren? Man tror sig kunna
besvara frågan med nej. Kjellgren är utanför
all vidare påverkan. Själv blir jag i varje
recension beskylld för att vara oefterrättligt
Sand-grensk, som om en författare kunde byta
identitet som man byter skjorta. Asklund har alltid
varit en av proletära samvetskval plågad
idyl-liker, det kan man ana redan i hans första
kåserier. Och luffarpåsen på Svenska
Akade
miens bord kläder inte Martinsons poetsjäl i
hög hatt och handskar.
När man ser tillbaka kan man inte låta bli
att längta till den litteratur av
förstahands-upplevelser, och till upplevelserna själva som
då så sj älvklart blommade fram. Hoptiggt bröd
i tidningspapper, pråmarna i Göta kanal,
Jese-nins självmördarpoesi och en Garcia Lorcas
lyriska frihet som lyser av ojos de påjaro.
Något av högsta värde tycks bo i livet när detta
liv är utanför konventionalismens
konditorirädsla. Intellektets lek med nyanser i
spindelväv är då lika långt borta som snusförnuftets
avtrubbade förnöjelse. Livet är inte bundet till
civilisationer, det är trots dessa det tar sig
fram, ständigt på nytt friskt framsipprande ur
den mekanistiska uppstaplingen av bråte. Det
är det mest positiva man kan säga om gruppen
”5 unga”, att den en kort period, eller kanske
i punktupplevelser och -manifestationer höll sig
i närheten av livets friska ådra. Och man vill
gärna föreställa sig om de fyra kvarvarande att
de med nakna tår och phallisk aktivitet ännu
oförtrutet söker livets och sanningens upprinna,
hur förskärmad och förnekad hon än månde bli
av de två stora fiender som slåss om
människans framtid: Staten och Det Konventionella.
430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
