Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Graham Greene: Revolvern i hörnskåpet. Novell. Översättning av Birgitta Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REVOLVERN I HÖRNSKÅPET
världen genom att riskera dess totala förlust
var en som jag förr eller senare måste göra.
Jag satte revolverns mynning till mitt högra
öra och tryckte av. En lätt knäpp hördes, och
när j ag tittade efter fann j ag att patronen hade
kommit i skjutläge. Jag hade klarat mig på ett
hår när. Jag minns en känsla av oändligt jubel.
Det var som om ett ljus hade tänts. Mitt hjärta
hamrade i sin bur, och jag kände att livet rymde
ett oräkneligt antal möjligheter. Det var som
en ung mans första framgångsrika
könsupp-levelse — som om jag i Ashridgeskogen
bestått ett manbarhetsprov. Jag gick hem och lade
in revolvern i hörnskåpet igen.
Det konstiga med denna upplevelse var att
den upprepades flera gånger. Med ganska långa
mellanrum fann jag att jag törstade efter
drogen. Jag tog revolvern med mig när jag for
till Oxford, och jag brukade gå från
Heading-ton bort mot Elsfield på vad som numera är
en bred pulsåder, slät och blank som väggarna
i en offentlig bekvämlighetsinrättning. Då var
den en smutsig, föga trafikerad biväg.
Revolvern stacks bakom ryggen, magasinet
snurrades runt, mynningen fördes snabbt och
förstulet till örat under det svarta och fula
vinterträdet, jag tryckte av.
Så småningom började drogen förlora sin
verkan — känslan av jubel uteblev, leken gav
mig endast spänningens råa stimulans. Det var
som skillnaden mellan kärlek och lusta. Och
ju mer upplevelsen förlorade i kvalité, desto
starkare växte min känsla av ansvar och
irriterade mig. Jag skrev en mycket underhaltig dikt
på fri vers (fri därför att det var lättare att
få fram meningen utan tvetydighet på så sätt)
där jag skildrade hur jag — för att inge mig
en fiktiv känsla av fara — ”tryckte av en
revolver som jag visste var oladdad”. Denna dikt
lämnade jag alltid på skrivbordet, för att det
— om jag förlorade spelet — skulle finnas
ovederläggliga bevis för att det inträffade hade
varit en ren olyckshändelse, vilket jag trodde
skulle vålla mina föräldrar mindre sorg än ett
uppenbart självmord — eller den ganska
bi-zarra sanningen.
Men det var i Berkhamsted som jag för alltid
sade drogen farväl. När jag tog femte dosen,
slog det mig att jag inte ens var upphetsad:
jag hade börjat trycka av lika likgiltigt som
jag svalde ett pulver. Jag beslöt att ge revolvern
— som ju hade sex patronlägen — en sjätte
och sista chans. För sista gången snurrade jag
magasinet, satte mynningen till örat och hörde
den välbekanta knäppen när nästa läge vreds
fram. Jag var färdig med drogen, och när jag
vandrade tillbaka över Heden och slog in på
den nya vägen förbi slottsruinen, förbi den
privata entrén i det gamla stationshuset — som
bara fick användas av lord Brownlow — var
min hjärna redan fylld av nya planer. Ett
fälttåg var till ända, men kriget mot ledan måste
fortsättas.
Jag lade tillbaka revolvern i hörnskåpet, gick
nedför trappan och ljög vänligt och
övertygande för mina föräldrar att en vän hade bjudit
mig till sig i Paris.
Översättning av Birgitta Hammar
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
