Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Vilgot Sjöman: Overklighetsproblemet hos Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILGOT SJÖMAN
OVERKLIGHETSPROBLEMET HOS
HJALMAR BERGMAN
i
Loewenpsyket
Ska man närmare försöka karakterisera
Leonard Loewen, huvudpersonen i Hjalmar
Bergmans ”Loewenhistorier”, fäster man sig
bl. a. vid den egendomliga motsättningen
mellan hans viljetomhet och alla hans snabba och
plötsligt språngvisa handlingar. I ena stunden
kan han förklara sig vara ett tomt skal efter
en förbrunnen vilja — i nästa lyfter han lugnt
och metodiskt revolvern mot direktör Edberg.
Denne ryggar skräckslagen tillbaka; han har
insett att rörelsen absolut inte varit ett tomt hot
från Loewens sida. Så totalt kallsinnig och
be-slutsam kan den mjuke, självuppgivne,
viljelöse Loewen vara! En annan gång går
revolverskottet verkligen av — ”ehuru jag icke kan
påminna mig, att jag rört vid trycket”! Loewen
har då siktat i hj ärttrakten på den italienske
juvelhandlaren som han misstänkt för stöld.
Denne blir ursinning och rädd: är Loewen
galen, varför ger han sig till att skjuta?! ”Ja,
det är en sak som jag har svårt att besvara.”
Andra drag hos Loewen är lika markanta.
Hans gränslösa labilitet t. ex., som i ena
ögonblicket låter honom ursinnig piska luften för
att i nästa stund falla ihop urblåst.
Han är vidare hela tiden utomordentligt
lyhörd, med finnervigt känsliga sinnen. Än
tycker han att hans skräckslagna hjärta ”står
i förbindelse med” polisens steg ute på gatan
(”Så länge han går, slår mitt hjärta, och
stannar, när han stannar”; episoden struken vid
tryckningen). Än fuktar han fingrarna och
gnider sitt öra vid minnet av fru Ekströms olustiga
flåsningar. Verkligheten tränger sig in i honom;
och samtidigt kan han inte hålla riktig kontakt
med den. Hos fru Dehmel får han för sig, att
det är Babette han talar med; och när han går
till sin arbetsgivare för att stjäla pengar till
Agnes’ hjälp, blir han ertappad, underkastad
förhör — men när han ska gå räcker han ändå
fram händerna: ”Pengarna då? Jag behöver
pengarna?” Något i honom vill inte tro att
verkligheten är förändrad: att den inte längre
stämmer med hans syften, önskningar. Det är
barnet Leonard Loewen.
Verkligheten gör för ont — men man kan
förskansa sig i oberördhet mot den. När alla
hans försök att rädda Agnes ur gubben Thoméi
klor varit förgäves (och ingen visat sig
uppskatta hans ansträngningar), sluter Loewen sig
inne i känslokyla. Det tycks honom plötsligt
”mycket antagligt” att Agnes dränkt sig, ja
”nästan tillfredsställande”. I denna
försvarsmekanism, som han utbildat för att skydda
sig mot smärtan, spelar känslolakunerna
och känsloblindheten, den plötsligt inträdande
glömskan, en av rollerna: han viker undan de
ogynnsamma intrycken som om de aldrig
träffat honom. ”Knappt jag kommer ihåg
varför jag nyss blev så upprörd.” Det är ett
reaktionssätt som berättaren Hjalmar Bergman —
högst införstådd med det — utnyttjar som
spännings- och överraskningsmedel.
Den mystiska ”tredje vilja” som Loewen
talar om, får tydligen sin förklaring i detta
sammanhang -—■ den uppträder nämligen
alltid i situationer, där Loewen behöver skydda
sin värdighet inför sig själv. Här kommer
slin
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
