Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Vilgot Sjöman: Overklighetsproblemet hos Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OVERKLIGHETSPROBLEMET HOS HJALMAR BERGMAN
kan Sonja och påstår, att Loewen sålt sin katt
för pengars skull! ”Först ville jag slå henne.”
Men, tänker han snabbt: ”Icke för frågans
skull, som ju var förståndig och på sin plats”
(eftersom de är fattiga). Förnuftet har därmed
vridit vapnet ur händerna på honom; och
eftersom han inte vill medge att han är sårad,
känner han det bara som ett slags tvångsimpuls:
Jag ville slå henne, ”därför att jag ville slå
henne.” Han nämner inte 3:e viljan här, men
han skulle kunna göra det.
Beteckningen ”tredje” (som väl är Bergmans
egen uppfinning?) förstår man bäst, om man
tänker sig att förnuftet och känslan ger ifrån
sig var sin 1: a och 2: a vilj eimpuls, som alltså
besegras av en 3:e. Loewen kallar nämligen
fenomenet för sin ”tredje oförnuftiga och
känslolösa vilja”. Den skulle alltså fungera så
att den kopplade bort förnuft och känsla.
I själva verket är den motsatsen till
känslo-lös. På besök hos direktörsfrun Edberg tillråds
Loewen av både sitt förnuft och sin känsla
(han har ju fått för sig att hon vill strypa
honom!) att gå.
Men nu manifesterar sig detta, som jag kallar för
den ”tredje viljan”. Så snart jag fått fullt klart för mig,
att det ur förståndets och känslans synpunkt är bäst
att gå — så stannar jag. Orsaken kan jag icke angiva,
den är mig främmande. Det är icke någon passiv
oförmåga, det är en alldeles bestämd vilja. Jag vill
stanna, därför att jag inte vill. [Formuleringen i sista
raden är här alltså motsatt den som gällde Sonja och
katten.]
Men vad Loewen gör, sen han på detta sätt
tvingat sig själv att stanna kvar, är ju att han
— som en självhävdelse — sätter i gång en
”högröstad och obehärskad” konversation; och
i denna utmanar han både direktörsfrun och
hennes frånvarande man. ”Efter denna bravad
stiger jag äntligen upp och avlägsnar mig.
Besöket var vanärande.” Trots allt, ja. Men det
hade varit än mer ”vanärande” för hans
prestige att genast fly, så snart han blev skrämd:
han har stärkt sin självkänsla genom att stanna.
Och han har gjort det med hjälp av ”tredje
viljan”, som lyft upp det hela på den bjudande
Hjalmar Bergman i Rom 1911
tvångsimpulsens plan. Det egendomliga är, att
värjandet om självkänslan här blir så absolut
nödvändigt, att det t. o. m. övervinner fobin,
skräckanfallet som eljest borde vara starkare
än något annat.
På liknande sätt förhåller det sig med de
andra episoderna, där den 3:e viljan åberopas;
som vid ankomsten till 47-ans hus, eller vid
slutet av denna berättelse, då fru Edberg är
död. Här ordnar ju Loewen så, att han själv
(”utan att någon bett mig därom”!) får
misstankarna för att ha dödat direktörsfrun Edberg,
varigenom direktören går fri. Oförklarliga
dumheter! tycker han själv. Direktören är ju
honom enbart osympatisk, säger han. Vad som
ledde honom var bara hans ”tredje oförnuftiga
och känslolösa vilja”: ”Det var stick i stäv mot
min vilja, och därför gjorde jag det.” Men är
nu som jag antog i en föregående studie
direktör Edberg en faderssymbol, till vilken Loewen
är bunden på ett inre, mycket ambivalent sätt,
så är det ju förklarligt både att han känner
behov att hjälpa honom och att han för sin
självständighets skull förnekar detta sitt behov.
Med hjälp av den ”tredje viljans” bjudande
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
