Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Vilgot Sjöman: Overklighetsproblemet hos Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILGOT SJÖMAN
tvång kan han sålunda genomföra en impuls,
som han medvetet inte godkänner för sig
själv.1
Men det karakteristiska för Loewens
ömtåliga självkänsla är, att han — så snart han
själv vill det — fullkomligt kan uppge den.
Han kan smutsa sig själv, vrida sig i
självförnedring, som när han i ett struket parti i
Thoméi gård säger sig kunna göra allt vad
man begär av honom, ”göra konster, rita fula
gubbar, äta lort, allt, som kan roa folk”, bara
han slipper undan fru Ekström, och när
manliga nattgäster i gården drar honom ur sängen
och befaller honom att tömma pottan, lyder
han lika viljelöst beredd. ”Jag gör aldrig något
motstånd. Ni förstår, det finns inte någonting
kvar i mig.” Det är en självuppgivelse, en
för-knippning av smuts och inre trasighet, och en
lust till självförödmjukande, som får ett inslag
av njutningsfullt sj älvplågeri. Leonard gisslar
sig, kallar sig en ”herr Påmåfå”, ”ett vår
Herres hjon”, ”en Herrens tömda penningpung,
1 Hela förloppet i 47-an öppnar sig f. ö., föreställer
jag mig, utan vidare för en psykoanalytisk tolkning.
Är direktör Edberg en fadersgestalt, blir ju
direktörs-frun konsekvent en moderssymbol; och vad
berättelsen då kommer att handla om är ju mordet på modern.
Det egendomliga är ju, att man aldrig får full klarhet
om hur fru E. dött (självmord? eller har mannen
dödat henne?) — det viktiga är nämligen bara att
förloppet överhuvud leder till hennes undergång.
Där är utvecklingen: Loewen (i barnets situation)
vaknar skräckslagen i sitt rum på bottenvåningen om
natten, när han hör uvtjuten från direktörsparets
våning. De grälar; och han utgår från att
mannen-fadern slår hustrun-modern. Loewen tyr sig då till fru
E., modern. Sen upptäcker han att det är tvärtom:
det är mannen som tyranniseras! Fadern tål han dock
icke (medvetet) — sysselsatt som han är med att
konkurrera med fadern, bl. a. erotiskt.
Men när modern äntligen mördats (och det blivit
tyst i huset) sluter Loewen ändå, i sitt omedvetna, på
ett lugnt och självklart sätt upp kring fadern.
Frivilligt går han in i häktet, ”misstänkt för delaktighet
i mord”, tar på sig det straff fadern skulle ha
uppburit, tillfredsställd med att ha räddat honom! Det
är männens sammanhållning — utan vidare avfärdas
nu den pompösa fru Dehmel, som hela tiden förut
bara varit en förevändning för Loewen, en erotisk
attrapp i kampen med fadern: nu behövs hon inte
längre! Hela detta underliggande förlopp rymmer ju
en enastående konsekvens och symbolförtätning —
just därför att den inte är medvetet upplagd utan helt
är dikterad av ingivelsen. Det innebär sålunda ett
avvisande av kvinnorna och ett solidariserande med
männen — en speciell, raljerande ironi riktad mot
kvinnorna finns ju direkt uttalad i alla tre novellerna.
kastad på sophögen. Väntande att någon skall
kasta en kopparslant i mitt tomma gap.” Hans
trosbekännelse är ett: ”Jag tror och bekänner,
att jag är en söndrig och förrostad
ansjovisburk i Vår Herres hand...” Det är ett
tillstående av den egna värdelösheten som pekar
fram mot en annan lidande Bergman-gestalt,
Herr von Haneken. Bakom skymtar frågan om
skuldkänslan i Hjalmar Bergmans diktning.
I allt detta vädjar Loewen till läsarens
medkänsla som ett barn vädjar. Han är för svag
att kunna gripa in i verkligheten; följaktligen
är han ur stånd att hämnas på den — sj
älv-plågandet blir hans väg att dra till sig
uppmärksamhet och medlidande. Samtidigt kan
han finna sig på ett egendomligt sätt till rätta
med sin situation — när han flyr till nattliga
drömmar och fantasier:
Jag berättar mitt liv för mig själv, helt in kan
jag väl icke förstå och förklara mitt liv. Men jag
finner heller icke någonting stötande, svåröverkomligt.
Vad som för en läsare med en fastare
verk-lighetskänsla ter sig förvirrat och
sammanhangslöst i Loewens upplevelser — det får
alltså för honom själv, som står i centrum för
denna virvel av mardrömsartade, plågsamt
förnedrande händelser, ett slags naturlighet.
Är det inte det som betingar de två första
Loewennovellernas spänning mellan
drömatmosfär och verklighetsskildring? Mitt i
drömmens förvirring uppstår en känsla av
naturlighet: för den som drömmer är allting självklart.
Orden påminner onekligen om Strindbergs
Drömspels-erinran: ”ett medvetande står över
alla, det är drömmarens; för det finns inga
hemligheter, ingen inkonsekvens, inga
skrupler, ingen lag. Han dömer icke, frisäger icke,
endast relaterar...”
Det karakteristiska är emellertid att i
ögonblick som dessa kan Loewen betrakta sitt eget
liv utifrån, nästan girigt som ett barn: ”Jag
fantiserar genom hela mitt liv. Läser det som
en berättelse, ser det som ett skådespel.” I detta
ligger onekligen en tendens till splittring och
klyvning av det egna jaget.
Och läsaren får en känsla av att sist och
438
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
