Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Vilgot Sjöman: Overklighetsproblemet hos Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OVERKLIGHETSPROBLEMET HOS HJALMAR BERGMAN
slutligen är allt som händer omkring Loewen
alls inte verkligt. Att Loewen själv snarast är
inkapslad som i en hinna, och att alltsammans
som tycks hända utanför den bara är
projektioner av hans fantasi.
På ett sätt är Loewenbilden sålunda starkt
komplicerad. Ur en annan synpunkt är den
förbluffande entydig. Där finns, föreställer jag
mig, inte något drag som icke pekar mot det
utpräglat schizoida.
Kanske är somliga av dessa drag så uttalade,
att man på vissa punkter kan tala om
något redan utbildat sjukt. Till saken hör
nämligen att Loewen konsekvent förbigår allt
som kan påminna honom om hans särställning,
denna hinna mellan honom själv och
omvärlden, som är så påtaglig för läsaren. Nästan
ingenting tyder på att han inser denna inre
ensamhet. Redan inledningsvis är han mån om
att förutskicka att hans tredje vilja (som enligt
hans senare omdöme är oförklarlig!), är
någonting, ”skulle jag tro, allmänmänskligt och
följaktligen fullt normalt”. Han tänker ta livet
av sig, men att orsaken till detta skulle vara
”samvetskval” (!) eller ”sinnessjukdom” —
det vore ”Absolut falskt!” Sin isolering i
förhållande till hyresgästerna i 47-an
konstaterar han; men han grubblar inte över den.
Sen han definitivt blivit stj älpt i sina
hävdelse-försök, knäckts och kastats i gropen, kommer
lusten till fullständig självuppgivelse — allt går
han då med på. Sen han tagit något steg upp
emot besinningen igen, visar han sig åter
hudlöst känslig för varje antydan av förakt,
nedlåtenhet eller hårdhet från omgivningens sida.
Rör någon vid den moraliska punkten — hans
fängelsevistelser — slår det omedelbart till
inom honom. Han blir stum, vänder sig bort
— och underlägsenhetskänslan, det värkande
såret, kompenserar han genom att solidarisera
sig med andra misslyckade; gubben Streitz på
parksoffan t. ex. ”Jag håller av gubben
Streitz, som är fin och stillsam.–-Han är
som jag, han bryr sig icke så mycket om
sammanhanget mellan tal och svar.”
I några ögonblick kan underströmmen, den
halvmedvetna insikten, på det sättet bryta i
dagen; scenen på parksoffan är, om man så
vill, ett tecken på friskhet: han erkänner sin
plåga, och ser sin lust till avkapsling från
yttervärlden. Men för det mesta döljer han
sådant för sig själv under ett rastlöst sysslande
med allt — och desto starkare känner läsaren
hur Loewen sluts inne i sin egen värld, där inne
fäktande med ivrigt verksamhetsbehov för’ att
försöka gripa in i den omgivande verkligheten,
fastän dömd — (varför? genom vad? Genom
sina händers fumlighet, när pistolskottet bara
går av; genom sin fysiska svaghet?) att
ständigt misslyckas. Och de gånger han tycks
skymta klyftan mellan sig och omvärlden är
det som om han skrek till inför något hotande
förskräckligt, med ett barns gälla stämma. I
sådana ögonblick finns det hos honom ett slags
förvåning över livet, en slags naiv häpenhet
som är av en egendomligt gripande verkan.
Han är på en gång det förvånade barnet och
den sorgsne clownen, hopkrupen på sin
ensamma trälåda mitt i människovimlet, med
blicken riktad långt ut bland medmänniskorna,
in i deras tumult som rör sig på avstånd, långt
utanför honom själv. Någon kommer, tilltalar
honom: ”Ni är mycket lik en hedersman, som
går vilse i en mörk gång. Tag mig i handen.
Jag hittar i mörkret som katten.” Loewen
räcker honom sin hand, och följer.
2
Perspektivet mot författaren
— Var är han eljest hemma, Leonard? Hemma!
Ett fräckt, närgånget ord! Är det då så givet, att
varje människa skall vara ”hemma” någonstans?
Så frågar arbetaren Viberg, och Loewen
värjer sig omedelbart. — En annan gång är
det fråga om flickan Agnes:
— Leonard är för tokig, säger hon. Leonard pratar
värre än en präst.
Jag medger, att jag talar fattigt och spetsfundigt
som en katolsk seminarist. Men om jag vare idel
439
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
