Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Vilgot Sjöman: Overklighetsproblemet hos Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILGOT SJÖMAN
fattigdom, idel spetsfundighet, varför skulle jag då
brinna?
När man sett hur ömtåligt-sårigt t. ex.
brevskrivaren Bergman kan reagera på den minsta
antydan till kritik, tvekar man inte om det
personligt bergmanska i dessa Loewens tonfall.
Inte heller på att den hemlöshet som Loewen
biktar är Bergmans egen — omvittnad av Stina
Bergman och av honom själv i olika
sammanhang, som när han julafton 1918 talar om ”oss
vinddrivna” och att julnatten står sällsamt mild
”i en holländares liv, långa liv”.
Den raljans Loewen utvecklar är ju också
brevskrivaren Bergmans. T. o. m. frågorna kan
gå igen.
Loewen tycker det är ”underligt med alla
dessa barn” och frågar om meningen är ”att
människosläktet skall leva evinnerligen?” 1915
får Ellen Key frågan: ”Säg mig, fröken Key,
varför föds det så många barn? Är det
nödvändigt eller ens smakfullt att fabricera så
många banaliteter?”
I allt detta är ju ”Loewenhistorier”
personligare och öppnare än någon av Bergmans
tidigare böcker dessförinnan (och få av de
efterföljande är öppna på samma sätt). I det
efterlämnade materialet till minnesteckningen
för Svenska Akademien har Martin Lamm (som
närmare lärde känna Hj. Bergman först 1923)
antecknat om Loewenfiguren: ”Han är ett sorts
varsel om Hj. Bg under hans sista tid.”
Men detta personliga är ju uttryckt i en
förklädnad, som gjorde de samtida kritikerna
förbryllade — de kände tvivel inför äktheten.
Österling fann att Bergman var en skicklig
mystifikatör, men ibland var trollkonsterna
”av enklare slag”. Boken rymde en
”förvirrande blandning av falskt och äkta” — nog
skulle Bergman vinna i tillit, ”om han vore
mer rakt på sak”, skrev Österling. Och
Landquist menade, att ”läsaren som i början
ansträngt sig att lösa den smala [sic 1 ] hr Loewens
gåta, lugnar sig småningom med övertygelsen
att han är en ganska tom figur”.
Ur en synpunkt sett bör Bergman faktiskt
ha varit nöj d med dessa relationer! Strax efter
det att boken kommit ut skrev han nämligen
följande till Klara Johanson (i ett otryckt brev
daterat Hälsingborg 3/e 13, på K. B.) :
Tack för Ert bref! Jag kan nog icke tala om mig
själf med någon större och mera bestående
uppriktighet. Det blir attityd. Icke som skulle den ena attityden
intressera mig mer än den andra. Men allt som samlas
och sublimeras — blir attityd. Löken har många blad
och på något sätt måste de hopfästas.
Eljest är jag ju författare — den Söderbergska
definitionen: en karl, som skall lefva af att skrifva
ord på papper — träffar naturligtvis äfven mig.
Frågar Ni åter, hvarför jag icke skrifver siffror eller
akademiska ord eller annat samhällsnyttigt, så måste
jag svara: därför att jag vill byta lif. Jag vill vara
lika rik som Kolingens Rotschild och byta ideligen,
ideligen. Det är hemligheten med mig, och det är
hemligheten med en massa, en massa människor. En
egenskap som jag har antydt i sista boken.
Antydt — där har Ni ett annat blad. Förståelsen,
som är så nyttig för en författares anseende och
port-moné, är mig icke uteslutande angenäm. Det händer
därför att jag halft omedvetet sträfvar efter en
ickeförståelse och ofta nog lyckas jag briljant! Härigenom
har jag icke beröfvat mänskligheten någonting
värdefullt, och mänskligheten har icke beröfvat mig
någonting alls. Detta är icke humoristiskt. Icke heller en
svordom. Då och då har man ju kallat mig humorist,
och som jag är i total af saknad af titlar, tar jag med
tacksamhet emot. Men jag försäkrar Er att hvilken
annan titel som helst skulle vara mig lika kär — och
erkebiskop mycket kärare. Förrästen, jag skämtar
ibland, ofta, oftast kanske. Men jag är icke humorist.
Dickens och Reuter tänker man ju på i första hand,
när det blir tal om humorister. Procentare kunna
också vara mycket humoristiska. Humor kräfver först
o främst människokärlek. Och det saknar jag.
Slutligen en not: det konstnärliga arbete som
intresserar mig ojämförligt mest är dramatik. Men
marknaden är flau. Och den Söderbergska definitionen
ofrånkomlig.
Till yttermera visso kallar han sig längre
ner för ”misantrop”. —
Så ser alltså Bergman själv på saken: i
Loewenfiguren har han antytt den lust hos honom
själv som består i att ideligen vilja ”byta
liv”... ja, hur går inte Leonard Loewen upp
i de uppgifter han ställt sig före — för att till
sist stå där häpen och undrande, när han
märker hur han trasslat in sig i den fantasivärld
han själv har skapat...
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
