Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Vilgot Sjöman: Overklighetsproblemet hos Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0VERKLIGHETSPR0BLEMET HOS HJALMAR BERGMAN
Och så bekännelsen, att förståelsen icke är
honom uteslutande angenäm! ”Halvt
omedvetet” finner han sig ha eftersträvat en
”ickeförståelse”. Därför alla dessa antydningar, så
snabba, undanflyende, att läsaren gång på gång
ser förbi dem!
Tekniken är helt enkelt till för att skydda
honom. Han kan tala om sig själv utan att
känna sig utlämnad. Ofta nog lyckas han så
briljant, att ingen förstår något alls — och det
bör ju ha givit honom en minst sagt kluven
tillfredsställelse. Inkapslat ligger här hela hans
dilemma som författare.
Emellertid betecknar redan den
subjektivitet, som ligger i jag-formen och den elegant
ironiska stilen i ”Loewenhistorier” något nytt
hos Bergman vid denna tidpunkt — dessa grepp
finns tidigare blott i några smärre skisser (som
”Järnvägsresan” i ”Amourer”). Särskilt
frappant blir det, om man jämför med den allmänt
relaterande berättarmetoden i ”Vi Bookar” —
fullbordad bara ett halvår tidigare. Och
naturligtvis grubblar man på, varifrån Bergman fått
uppslaget till själva Loewenfiguren;1 den yttre
typen med redingote och chapeau-bas verkar
ju rätt litterär. På det yttre planet kan ju själva
greppet ha utlösts genom hemkomster till
Hälsingborg och Örebro från en sommarresa i
Tyskland 1912. (Loewens vackra katt har en
helt identifierbar förebild — Hj. Bergmans
egen huskatt i Hälsingborg.)
På det inre planet är det väl fråga om en
lösgöring av något slag, om något som mjukas
upp: den nya formen låter de personliga
stämningarna strömma fram på ett annat sätt än
förut. Sj älva det melankoliska mellanläget
mellan de båda böckerna speglas i ett tidigare brev
1 Henning Wieslander har i Örebro Stads- och
Länsbiblioteks Vänner meddelande n:o XVIII 1950 pekat
på en ev. modell till Loewenfiguren — en
marinlöjtnant av danskt ursprung, Moe, vars levnadskurva
stupar utför på samma sätt som Loewens. Vad som
ytterligare kunde tala för saken är att Hj. B. kan ha
träffat på den välkända dekissilhuetten, medan han
sysslat med den stora inventeringen av
barndomsanek-doterna i ”Vi Bookar”.
till Klara Johanson (Hälsingborg, 28/j XII) ;
”Vi Bookar” var då färdig, och Bergman hade
bett henne recensera den i St. D.
Jag har lekt storstad i Malmö några dar, och när
jag kom hem, fann jag Edert bref. Tack! Det var
mycket riktigt en officiell rec., jag hade önskat. Men
om Ni tror, att jag inte sätter värde på en privat,
så beror det på, att Ni inte vet, hur pass ensam jag är.
Ja, en ”världsöfvervinnare från den blå himlen”
hade nog rensat luften i min stad och bok. Men där
fanns ingen. Där fanns endast två helt vanliga
världsöfvervinnare: spriten och religionen. Och ingendera
delen stamma från himlen.
Hvad som intresserat mig har varit att samvetsgrant
iakttaga människans långsamma, värdiga och löjliga
gång framöfver tj ärstickan. Hvarken vägen eller målet
ha intresserat mig. Utan sättet att gå. Men när man
gör sådana iakttagelser, blir man under stundom offer
för en optisk villa — eller är det en mekanisk
sanning? Man finner att det är solen ensam, som rör sig.
Ännu en sak: att skratta och att gråta äro fysiska
processer och det var aldrig lönt, att Ni söker förneka
dem. Men förnekar Ni glädjen, så blir det en annan
sak. Den är transcendental. Ett okändt ämne, som kan
bli föremål för många tankar o många bläckhorn.
Er
Hjalmar Bergman
Sättet att gå... ja, förvisso är det Loewens
författare som här talar. Men det kan väl aldrig
rentav ha varit Bergmans ursprungliga mening
att Loewen skulle fungera som den
”världsöfvervinnare”, vilken staden saknat?
Åt ensamhetskänslan ger Bergman på samma
sätt uttryck till Hans Larsson denna
Loewen-höst 1912: ”Allting sker nu för tiden på
af-stånd” — det kunde stå som motto för hela
Loewens livsupplevelse. Bergman säger sig vara
på svartsidan av vårt klot; en
ryggmärgshis-toria har givit honom ”en försmak af det
slappa, det lösa”. En försmak; och i diktens
form tycks han löpa linan ut i Loewens totala
självuppgivelse. Författandet blir ett halvt
hallucinatoriskt föregripande av de möjligheter
han skymtar. Ur den synpunkten kan Loewens
svälthallucinationer ses som projektioner av
hans egen ekonomiska oro, ty till Tor Bonnier
skriver han nämligen i november och ber om
— ett översättningsarbete! ”Saken är den, att
3 BLM. 1951 VI
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
