Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Vilgot Sjöman: Overklighetsproblemet hos Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILGOT SJÖMAN
jag varit sjuk hela hösten och sannolikt
kommer att förbli sjuk under de närmaste
månaderna. Krämpan (inflammation i ryggmärgen)
berör ju visserligen icke skallen, men gör mig
likväl mer än vanligt olustig o omöjlig för
själfständigt arbete” (Några Hjalmar
Berg-man-brev, Vintergatan 1950). För sin del
ifrågasätter Tor Bonnier dock, om inte sjukdomen
— samtidigt som han framhåller att den spelade
stor roll under hela Bergmans liv — var
inbillad. ”För min del trodde jag aldrig riktigt på
vare sig sjukdomen eller den föregivna orsaken
till sjukan.” Är det riktigt, föreligger onekligen
ett psykologiskt problem.
Ett par andra berättelser ska man titta på i
detta sammanhang. Den ena är historien om
fru Gunhild (färdigskriven i okt. 1912, intagen
i ”Dansen på Frötjärn”), som blivit bortgift
med gamle herr Abraham — utan att kunna
glömma sin ungdoms älskade. Ja, den älskades
drömgestalt blir till sist så verklig för henne,
att hon tycker sig se och höra honom, och: —
”i detsamma förstår hon, att hon icke längre
vet, vad som är verkligt. Hon kan icke skilja.
Hon tänker att det är hemskt.” Hon känner att
hon behöver skydd. Mot vad? Jo, ”mot de
fientliga makter, som sträva efter att göra
människans liv splittrat, trasigt, löst till sin
hopsättning, utan sammanhang, otydligt,
meningslöst” (kurs, här). Men makterna besegrar
henne, hon vandrar in i sinnessjukdomen:
schizofrenin. Det är en intensivt objektiv
skildring.
Den andra novellen är ”Jörgen Siedels brev”
(”Två släkter”), skriven sommaren 1914; och
den handlar i sin tur om en ung man, som på
ett egendomligt ljust och luftigt sätt rider
genom en verklighet, vilken han inte riktigt har
beröring med. Han är spensligt vek och
fantasi-fylld — ett ungdomsporträtt av Leonard
Loewen om man så vill. Redan som barn har han
frågat: vem är jag? hur ska jag kunna skilja
mig själv från andra? ty före honom har
funnits en rad Jörgen-Siedlar, lika varann som
ärtorna i en ärtbalja. Som vuxen börjar han
misstänka sin hustru Monica för att gå hans
fienders ärenden — karakteristiskt för
Bergman är att hon är högst oindividualiserad och
aldrig framstår som skyldig till några
konspirationer, snarast då oskyldigt misstänkt. Hon
länkas in i kedjan av figurer kring Jörgen,
vilka alla har slutna läppar och ett
hemlighetsfullt drag kring munnen — ty därför att Jörgen
är osäker i sina verklighetsförnimmelser, så
tecknas omgivningen diffus och ogripbar, med
en denna gång helt subjektiv teknik: man
pressas in i hans alltmer ångestfullt krympande
värld, till dess att personlighetssplittringen är
ett faktum. Han tycker sig vara sin far och tala
med dennes röst — också här är det fråga om
schizofreni, fastän av den paranoida formen.
Det viktiga är här, att hustrun sägs
representera själva hållpunkten i tillvaron för
Jörgen Siedel. Hon ska hindra honom att ”glida”,
genom henne ska allt hållas ”fast i sitt läge,
klart, bestämt”! När han finner att han har
blandat samman verkligt och inbillat, tror han
att det är hos minnet, som felet ligger —
därför ska hans hustru ”hjälpa honom att [-minnas”]-] {+min-
nas”]+} Skulle hon svika honom, så skulle Jörgen
Siedels liv ”flyta samman till en oredig massa”
— då skulle han ”icke längre kunna urskilja
sig själv. Han skulle tappa rodret, kursen. Han
skulle driva på måfå, fram och tillbaka.” (Kurs,
här.) Bakgrund till skildringen ger det brev
som inleder Linders avhandling (daterat till
1917), där Bergman för sin hustru lämnar sin
bekännelse om hur han varit tvingad att alltid
göra sig osårbar. ”Och likväl lämnade jag en
dörr öppen. Därför att jag trodde att det dock
måste finnas en människa, för hvilken j ag inte
behöfver vara på min vakt, inte parera, inte
misstänka — Hur många förödmjukelser gaf
det mig? Den fantasien slapp jag dock snart
och trodde mig räddad —”Jag tog dig för
att få vara ensam med dig i min värld”, heter
det vidare, och brevet röjer i sin fortsättning,
skriver Linder, ”en sjuklig bitterhet mot
hustrun och även mot hennes familj.” (Linder,
avh. s. 157, 124.)
Emellertid är det tydligt att Jörgens miss-
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
