Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Vilgot Sjöman: Overklighetsproblemet hos Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILGOT SJÖMAN
3
Konturen av ett verklighetsförhållande
Man kan gå vidare till andra Bergman-verk:
gång på gång träffar man på detta
verklighets-problem. Hotet om upplösning av verkligheten;
en förnimmelse av en sviktande
verklighetskontakt. ”Detta är döden och ingenting annat
är döden: att tanken ohjälpligen förirrar sig
in i intet. Den som vill leva skall binda sin
tanke vid närmaste föremål.” Det är Barbro
Backes ord i ”Dansen på Frötjärn”, skriven
1915; och den som fäste uppmärksamheten på
dem var Erik Kihlman i Nya Argus 1916. Han
pekade på Bergman-figurernas strävan tillbaka
mot realiteterna. ”De rädas för tomma intet,
som suger och drar. De vilja, men kunna icke
binda sig vid närmaste föremål för att leva.
Och så bliva de, i extrema fall vansinnets,
oftast de fixa idéernas rov.” Hur central den
punkt var som Kihlman uppmärksammat,
visade sig sannerligen två år senare, när ”En
döds memoarer” utkom.
Ty vad är temat i denna roman? Fadern,
Johan Arnberg, arbetar som besatt för att
återskaffa släktgården. I sig sj älv betyder saken
ingenting — den är bara hans ”närmaste
föremål”, hans fixa idé. ”Jan, om jag inte haft
denna fixa idé, — — — så hade jag varit
förlorad. — — —.” Sonen i sin tur hakar
fast vid Transatlanticprojektet: det är hans
”närmaste föremål”. Projektet är en chimär,
han märker det; men — ”eti mål, avlägset eller
nära, möjligt att nå eller omöjligt, är dock
alltid ett stycke verklighet” (kurs. här). De
griper båda efter vad som helst för att få
kontakt med verkligheten — för att rädda sina
liv. Inom sig känner de nämligen ”en tomhet,
en sugande lust att fyllas av en främmande
personlighet”! Ja — ”i vår vilja finns ett
tomrum, som suktar efter att fyllas.”
I själva verket är det ju en alldeles bestämd
”främmande vilja”, som personerna i denna
bok kämpar emot — det är mot släktgärningen,
en slags mordvilja som ligger förborgad i
släk
ten. Denna gärning svarar nu precis mot
tomrummet i deras vilja. Den tillväxer i
proportion till figurernas känsla av maktlöshet. Ju
ihåligare de känner sig själva, desto
påtagligare blir gärningen — ju verkligare
gärningen blir, desto overkligare de själva. Ur en
synpunkt sett är ”En döds memoarer” en bok
om tvångstankesjuka.
Släktgärningen, denna ”främmande vilja”,
lever sitt eget självständiga liv. Den får
verkligen tycke av personlighet, den tar oss bara
i besittning när tiden är inne. Man kan grubbla
över bakgrunden till denna föreställning hos
Bergman — ett slags parallell kan man i vart
fall finna i hans eget liv: i hans sätt att uppleva
sin diktning. 1923 förklarar han i en intervju,
att varje verklig dikt ”lever i rymden” innan
den nedskrives. Följaktligen var hans egna
dramer ”levande långt innan min obetydlighet
uppträdde på jorden” — de yttre händelser som
utlöst verken ”voro blott befallningar till mig”!
Detta är hans mest tillspetsade uttalande —
taget isolerat är det om man så vill sjukt. 1929
modifierar han sig och framhåller att han
”varken är någon profet eller att någon demon
står och viskar i mitt öra”. Men själva
huvudsaken återvänder han gång på gång till,
nämligen sin känsla av underkastelse under det han
skriver. Han känner sig utan ansvar för vad
figurerna gör, han ”rår inte för” vad han
skriver — han tycker sig närmast ta upp en
diktamen. Ingen utomstående tar hans ord riktigt
på allvar, inte hans hustru, inte hans kritiker
som finner att diktandet för Hj. Bergman är
ett slags maktutövning — nästan kusligt finner
Gunnar Tideström, (Sv. D. 12.4.49). Tydligt
nog var detta ett sätt för Bergman att skydda
sig mot anklagelser -—■ för svartsyn, för otäcka
ämnesval. Men lika givet är att Bergman icke
skulle ha vidhållit sitt påstående på detta sätt,
om det inte uttryckt något mycket väsentligt i
hans upplevelse.
Detta drag hos den vuxne mannen återfinns
ju redan hos barnet: mitt under leken vänder
han sig bort för att motta ”budskap” från sin
övre värld. I ett tidigt brev till Ellen Key
be
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
