Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Vilgot Sjöman: Overklighetsproblemet hos Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OVERKLIGHETSPROBLEMET HOS HJALMAR BERGMAN
rättar han, att han i ensamheten styr ett rike
”som jag upptäckt, jag vet ej när” och där
endast och allenast hans vilja sker: ”Ja, jag
talar icke symboliskt. — Och ljuger icke
heller.” Varken påhittat eller symboliskt, vad
är det då? Något som verkligen existerar. Så
angelägen är han ännu 21-årig att understryka
fantasivärldens realitet! Och den vuxne
mannen talar med samma oskyddade intensitet om
barndomsåren, då han byggde sju världar, i
brevet till hustrun 1917.
Vad man vill fråga, är vad denna
fantasivärldens realitet från början innebar för barnet
Hjalmar Bergman. Betydde den, att omvärlden
hade en försvagad realitet för honom som barn,
så att han hade svårighet att nå en livlig och
omedelbar kontakt med den? — Eller hade han
från början en normal och livlig kontakt med
omvärlden, men så inträffade något som
resulterade i en verklighetshämning, en
verklighets-skräck?
Mycket talar för det sista. Fru Bergman har
berättat om sin makes opraktiska, hjälplösa
händer. Han kunde inte utföra den enklaste
sak med dem: ”att knäppa en väst var ett
martyrium”. Nu menar fru Bergman, att det inte
var förmågan och skickligheten som saknades:
han skulle ha vetat att sätta in en injektionsnål,
om så var — om inte ”modet svikit”. Bergmans
egen förklaring är denna: att han snattade
socker som barn och fick slag på fingrarna av
trotjänarinnan. Än sedan? Jo, han fortsatte att
sträcka fram händerna: för att få socker —
och slagen! Det blev en vanelek. — Och, skriver
Stina Bergman, ”när han skulle använda sina
händer till något, vad det vara må, så stack
han först fram dem, men drog dem genast
tillbaka igen och avstod från att använda dem”.
Något har hänt, som skapat en
låsningsme-kanism — tydligen framför allt vid kontakten
med omvärlden, utanför hemmet, med lek- och
skolkamrater: deras hån för hans klumpighet
och fetma trängde rätt ”in i sprittande kött”.
Chocken bör ha blivit desto större som han i
det ombonade hemmet var ställd i centrum,
föremål för moderns, systrarnas, jungfrurnas
uppmärksamhet och beundran — en
utgångspunkt för hans ensamrättskänsla och
maktkänsla också i kärlek. Här levde han i kärlek
till allting, skriver han till hustrun 1917, och
älskade allting så glupskt och så förstående,
”att det icke fick vara något annat än hans”.
Man tänker på hans fanatiska djurkärlek som
barn — men handen kunde vara nära att smeka
djuren till döds.
Här i hemmet måste han omedvetet ha märkt
vilken makt som fantasivärlden gav honom
över omgivningen: över systrarna, över
jungfrurna som skrämda lyssnade på hans
predikningar. Men inför främmande barn blir han
skygg. De sätter i gång med så vilda lekar, att
han inte kan följa med — väl för att han inte
orkade? Systern berättar, att han gick in i en
vedbod: där finns en trasig docka. Han
kommer ut: dockan har befallt lugnare lekar, och
dockan är ett orakel som måste lydas.
Lekkamraterna anpassar sig, under såna förhållanden.
Omvägen över det mysteriösa och fantastiska
ger pojken hans inflytande — och tillika kan
han på denna vägen slå vakt om sin ömtåliga
självkänsla, utan ett ord om att han inte orkade.
Tydligt är, att det hos honom trots den
skyddade barndomsvärlden (där fadern var den
makt, som det starkt självhävdande och
makt-inställda barnet självt var underkastad) fanns
underjordisk ångest. ”När jag var liten pys
ingick som den viktigaste delen i min aftonbön en
anhållan, att den gode Guden måtte ställa till
med den yttersta domen under min lifstid”,
skriver han till Ellen Key 1915 — själv menar
han att detta var uttryck för ”en medfödd
livs-leda”. Så projicerar han sin egen ångest, sin
osäkerhet och rädsla, tillbaka ut mot en
verklighet som tillfogar så många sår.
Verkligheten är farlig — när jag slår, så slår
den igen! Frågan är, hur man ska kunna tämja
den. Linder, som i sin profilteckning
analyserat diktandet som maktutövning för Bergman,
pekar i sin avhandling (s. 30) på ”den
märkvärdiga mimicry, som under gossåren blivit
Hjalmar Bergmans andra natur”. Den går ut
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
