Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Vilgot Sjöman: Overklighetsproblemet hos Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILGOT SJÖMAN
på ”att lämpa sig efter omgivningen för att
därigenom göra den ofarlig”. (Treåringen som
smeksamt lutar sig över sin hund hos
porträttfotografen på kortet i Linders avhandling —
hur väl är inte posen intagen!) Ständigt griper
han till smekord: ”lilla”, ”kära lilla” osv., en
rad av diminutiver. Till denna vana ger
Bergman själv nyckeln i ”Kerrmans i paradiset”.
Den bottnar i — ”en kanske smygande men
stark känsla av maktlöshet, oförmåga att hålla
livet stången. Det är ett försök att förminska
omgivningen, göra den ofarlig” (kurs. här).
Verkligheten är farlig, den är oändligt
makt-fylld och brutal! Den håller fram sina
besvikelser för oss, välvilligt lockande, med en jättes
grymma småleende — vi måste gå i fällan,
fångas i nätet. Upptäckten då slöj an slets undan
— vare sig det skett plötsligt eller smygande
långsamt — måste ha varit så grymt
betvingande för Bergman, att den upplevts som något
oundvikligt. Som en sömngångare skrider
Ma-falda i Amourers ”Tre systrar” fram mot
besvikelsen: dörrarna öppnar sig ”ljudlöst och
villigt”, som ”i drömmen”. Besvikelsen är
förutbestämd ! Och determinismen släpper Bergman
aldrig. I allt annat kan han bli Hans Larssons
lärjunge — i läran om intuitionen, i tanken
på den goda vilj an — men icke i fråga om den
fria viljan.
Men samtidigt har detta tvivel på den fria
viljan i Bergmans fall sin mycket personliga
bakgrund. Detta framgår av några tidiga
manuskript som Linder refererar (avh. s. 86).
I dessa uttalar nämligen den unge Hj.
Bergman sin tacksamhet mot ”filantropiens och
nervpatologiens märkesmän” för att de börjat
”erkänna handlingar av tvång”. Och detta gör
han i samma veva som han filosofiskt
diskuterar viljans ofrihet. Det är samma slags
blandning mellan psykologiskt och filosofiskt som
i ”En döds memoarer”, när det talas om den
”svärm av måste” som ständigt omger oss likt
en hög stickande insekter. Dessa ”måste”
tvingar oss inte bara till det högsta: att leva.
De tvingar oss också till de obetydligaste
småsaker, och — ”Ofta nog är det de minsta som
regera oss mest oinskränkt”! Determinismen
får på det sättet hos Hj. Bergman också en
rent fysiologisk prägel.
I gengäld — hur har Hjalmar Bergman inte
fascinerats av dem som kan ingripa i tillvaron:
vilja något, ordna, styra, befalla över sig själva
och andra! Dessa som vågar sätta sig upp emot
verkligheten, utan att frukta slagen som ju
måste komma! Han stirrar på dem, förvånad
och förhäxad, genom Leonard Loewens ögon.
Denne ser i arbetaren Viberg ”en av dessa, som
styra sig själva och välja sina öden. En av
fåtalet, en aristokrat.” Ja, vid hans sida skulle
den självuppgivne Loewen ”vilja fortsätta ut
i oändlighet. Bara därför att jag följer en
annan, som bestämmer.” Hela detta
trygghets-förhållande understryks desto kraftigare för
att sens moralen ska framstå desto kraftigare:
den viljestarke Viberg är viljestark, bara
därför att han lugnt finner sig till rätta med livets
cynismer och fräckheter — besvikelsen får
härvid en udd av tillfredsställd bevisning. Sen
kommer ju Bergman de viljekraftigare allt
närmare, analyserar dem med mogen överblick.
Betonar man, som jag gjorde i den förra
uppsatsen, faderns roll när det gäller den
oöverkomliga osäkerhetskänslan inför tillvaron, så
har man bara nämnt en faktor. Ty det finns
ju i detta sårade förtroende till verkligheten
en bestämd, om man så vill aktiv, misstro —
riktad först och främst mot de vuxna i ansvarig
ställning och då allra främst mot kvinnorna.
Hur griper inte de vuxna in i de ungas
ömtåliga känslovärld i hans böcker! Skiljer dem
åt och tvingar flickorna att gifta sig med
gubbar som de inte älskar. Motivet är av den vikt
för honom, att inte ens en konstnärlig
trötthetskänsla hindrar honom att upprepa det
(fastän betoningen kan skifta, framför allt i
synen på åldringen). Slavlikt låter han Agnes
underkasta sig gubben Thoméus, Ann-Marie
herr Sleeman (tanterna som plockar, planerar
och parar hop, fnittrigt eller iskallt!) —
determinismen i förloppet rymmer ju en häftig
protest, en den sårade idealitetens och känslans
bittra uppror. Ja, redan i ”Solivro” är de vuxna
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
