Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Vilgot Sjöman: Overklighetsproblemet hos Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OVERKLIGHETSPROBLEMET HOS HJALMAR BERGMAN
kopplaraktiga: prinsessans föregivne far säljer
henne till prinsen. Och i ”En döds memoarer”
bryter sig de vuxna in i ett hotellrum, dit den
unge Jan flyktat med sin Léonie: de klipper
av deras förbindelse, hårt och moralistiskt
fördömande — och i spetsen för dem står dr
Rygell med sitt ”triumferande tjut”: en av de
tre fanatiska sedlighetsväktarna i Bergmans
produktion, vilka målas med ett intensivt
hatförakt; de torde enligt Ruben G:son Berg ”ha
samma verklighetskärna”.
Mot en verklighet, som är cyniskt maktfylld
och brutal, måste man skydda sig. Mot en
tillvaro som ständigt bara delar ut besvikelser
måste man förskansa sig. Mot en omgivning,
som är rutten, fräckt nonchalant, förrädiskt
trolös, måste man till varje pris isolera sig.
”Inte möta en människa, liten eller stor, utan
att tänka på försvar.”
Utåt lägger alla märke till Hjalmar
Bergmans isolering. Egentligen hade han inga
vänner som barn, berättar systern. Hans
diktgestalter är ensamma, påpekar Knut Jaensson:
”ingen vänskap, inga förtroliga samtal”.
”Fulländat eremitliv” är ett nyckelord i Stina
Bergmans skildring av sin make. Han slöt sig
fullkomligt inne med sin hustru och blev en i
vissa avseenden ”svartsj uk tyrann”, ångestfullt
rädd att bli utlämnad, berättar Linder i
profilteckningen. Det är ju åter denna brist på tillit
och trygghet i förhållandet till tillvaron. — Och
de som möter honom fäster sig vid den dragning
att ”blanda ihop fantasi och verklighet, som
ett fördrömt barn”, som Linder bl. a. talar om.
Tor Bonnier räknar med att sjukdomen kan
vara inbillad, och Martin Lamm undrar i en
minnesuppsats, när han hört Bergman berätta
om en upplevelse i Italien, ”om inte dikten tog
vid där man minst anade det”.
Så verkar det utåt. Hur ser det ut inifrån?
En novell som ”Jörgen Siedels brev” ger en
förklaring till eremitlivet med hustrun: hon var
den som skulle hålla ihop tillvaron åt honom
— hon skulle hjälpa honom att minnas. Vilken
betydelse tillägger nämligen inte Bergman
min
net — det är ”själslivets allsmäktige despot och
upprätthållare”! ”Sviker minnet, träder strax
slumpen i kraft. Man lever nyckfullt, man har
saker och ting på känn.” (”Clownen Jac”,
”Karikatyr och kliché”.)
Brevet till hustrun 1917 utsäger direkt, att
isoleringen är ett försvar mot tillvaron. Men
denna isolering har lett till en egendomlig
situation, där han känt sig tvungen att försvara sig
också inåt. Nämligen mot den barnsliga delen
av honom själv, storhetsdrömmarnas och
storhetsfantasiernas — ”mot honom, som alltjämt
ville vara gud, alltjämt ville bygga sju världar”.
Det är med andra ord riskerna i flykten inåt
som han upplevt: så snart han skaffat sig en
sköld mot verkligheten och bakom pansar
skyddat sig för insyn — ja, då har han också gett
en desto större chans åt denna del av sitt jag
att flamma upp, växa hur högt som helst, nu
helt ostörd av verklighetens proportioner.
(Denna del av sitt jag, ӊrelystnad och
allehanda utopier”, som han helt enkelt, och grymt,
tillintetgör med ”Herr von Haneken”!)
I denna försvarssituation grips han av en
häftig tomhetskänsla, en egenartad dubbel
förnimmelse: ”Jag hade stängt så väl kring min
värld, så väl, att jag utestängt mig själf.” —
Då kan lusten att nå ut till människorna göra
sig påmint igen.
Som när han tackar Hans Larsson för
”Hemmabyarna”, som han fått i gåva från
denne (27/4? XIV, otryckt), och börjar med
en självbekännelse:
Likafullt måste jag tillstå, att mitt första intryck
— dvs. intrycket av det första kapitlet — blev räddsla,
en rent personlig och nog så egoistisk räddsla. Jag
tänkte: Har han nu gripits av sjukan. Det tyckte jag
knappt, Ni hade rättighet till — eller också var det
sjukan, som inte hade rättighet.
”Sjukan” — naturligtvis min, människoskygghet.
Det var icke blott och icke mest det nervösa anslaget,
sällsynt i Er sällsynt behärskade prosa, det var själva
programmet, som framkallade misstanken. Ty det är
nämligen så med oss att vi plötsligt gripas av ett
feber-följt begär att plocka upp och rensa bort de
människor och människostumpar, som fastnat i jagets alltför
mjuka gods. Då anställa vi verkligen klappjagt efter
de människor, som vi en gång återspeglat. Men jag
447
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
