Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Vilgot Sjöman: Overklighetsproblemet hos Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILGOT SJÖMAN
tror nog att vi göra det på ett annat sätt -— och i
annan avsikt. Det förefaller mig som skulle Er jagt
närmast vara i släkt med Bengt Bergs camerajagt.
Under det att vår går ut på att döda. Därför, när
själva händelseförloppet icke fört fram till död — eller
andlig undergång -— så skapa vi rästen själva. Ty
vi vill ha dem döda. För att få vara i fred.
Hans Larsson får inte bli människoskygg!
Den som på avstånd blivit något av en gud,
får inte framträda och visa — Bergmans egna
drag.1 Han vill ha kvar den föreställning han
gjort om läraren — han återfinner den också
så småningom, när han ser Hans Larsson
vandra i hemmabyarna. Boken ger vila,
förklarar han nu:
Det hänger till dels samman med en egenskap hos
boken, en egenskap som gång efter annan kommit mig
att tänka på Fritz Reuter. Ack förvisso, det är en
kolossal skillnad mellan den gode plattyskens
hund-valpsklumpighet och ”Hemmabyarnas” smidiga och
fantasistarka tankespel. Men Reuter hade en talang,
som sedd mot bakgrunden av hans öde nästan blir
till genialitet. Han förstod att på ett oförlikneligt gott
och vänligt sätt umgås med sina grannar i —
hemmabyarna. Samma talang har också Selma Lagerlöf •— i
mitt tycke hennes största förtjänst —- för att inte säga
enda. Man måste kanske vara i total avsaknad av
den där talangen för att rätt sätta pris på den.
Han skulle alltså vilja ha den där talangen;
men vågar inte träda för nära inpå människor.
”Sjukan”: människoskygghet. Talet om
klappjakt på människor kan ju i förstone tyckas som
ett utslag av maktlystnad, som en demonisk
hämnd. Sen träder dragen av avvärjande
tydligt fram: hämnden visar sig vara en
skyddsåtgärd för det egna jaget, som är alltför
suggestibelt. Andra människor — ”människo-
1 Hur ytterligt snabbt reagerar Bergman inte på
tonfallen av trötthet och grubbel i Hemmabyarnas
inledning: dragningen hos Hans Larsson till tvivel
på människorna och utvecklingen! Frågan är
emellertid, om inte Hans Larsson råkat vidröra långt flera
strängar hos Bergman än denne nämner eller ens är
medveten om. Ty vad Hans Larsson här sysslar med,
är ju funderingar om släkter och släktbundenhet,
gjorda med bilder och liknelser som måste ha berört
författaren till ”En döds memoarer” och ”Jörgen
Siedels brev”. (Figuren Holger hos Hans Larsson
sägs t. ex. ha fått ”hela Holger-radens tankar i sina
släktögon” •— just som Jörgen, vilken grubblar över
J örgen-Siedelraden.)
stumpar”! — fastnar i jagets mjuka gods.
(Jämför symbolvalet i ”Jörgen Siedels brev”,
där hj ärnupplösningen antyds med tal om ”blöt
malm” etc.) För denna mottaglighets skull
måste han till varje pris värja sin integritet
— sin personlighetsförnimmelse.
Men detta är ju precis en parallell till
resonemanget i ”En döds memoarer” om tomrummet
i viljan, om den sugande lusten att fyllas av
främmande personligheter. Denna lust som
figurerna häftigt värjer sig emot, för att inte
bli ”skal och märg och must åt fantomer,
vam-pyrer, främmande viljor”!
Värja sig! — till varje pris skydda sig! Kan
det ske mer än genom dödsskildringarna? Ja,
hela hans konstnärliga metod har denna
funktion ! förklarar han för Ellen Key — och räcker
i ett upprört brev fram nyckelförklaringen:
Kanske — skriver han 1915 till Ellen Key —
kommer jag en gång att gå ut ur mitt hus och tala till
mina medmänniskor. Fly undan bergslagsmörkret och
samla mig till knappt och klart formade tankar. Vad
jag hittills har givit har varit symboler. Hur många
ha förstått dem?–––-Jag tror, att det är en hart
när oövervinnelig blyghet inför mig själv, som drivit
mig att ständigt förkläda tankarna. Men denna
för-sagdhet har fört mig nära den gräns, där symbolen
upphör att vara symbol. Där verkligheten flyr och
lämnar det stackars förnuftet ensamt i rymden. Allt
mänskligt har varit och är mitt — men jag har erfarit
det som ett ögonkast, en huvudets böjning, en
handrörelse, en kroppsställning, en suck, korteligen som
en kroppslig symbol av det andliga.1 Och på intet
annat sätt har jag velat återgiva min erfarenhet. Till
vad gagn? Jo, jag har skonat min blygsamhet,
blygsamheten inför mig själv, någon annan har jag icke.
Men nu är jag kommen till en punkt, där jag inte
längre kan vara blygsam — utan att riskera mitt
förstånd.
Brevet är ju ytterst märkligt: med sitt
fastställande av den konstnärliga metoden; sin
förklaring av den — och så beskrivningen av hur
den konflikt som låg latent bakom formule-
1 Han har tidigare uttryckt något liknande: i
novellen ”Järnvägsresan” 1909, då han genom kupéfönstret
får ”en skymt av ett ansikte, av ett leende, av en bittert
uppdragen läpp, av en gest, av en blick”... Men här
tycker han att de isolerade åtbörderna är oförståeliga
utan sammanhang; och med flanörens upphöjda blick
njuter han det hela som en ”livets l’art pour l’art”.
448
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
