Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Vilgot Sjöman: Overklighetsproblemet hos Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OVERKLIGHETSPROBLEMET HOS HJALMAR BERGMAN
ringarna till Klara Johanson, nu med en gång
brutit upp i honom.
Hans egen situation som konstnär har alltså
drivit in honom i en ohållbar ställning i
förhållandet till verkligheten. Instängd i sitt
”symbolhus” (ordet är hans eget) känner han
verkligheten glida undan från honom! Han måste
ut — men hur? Måste det ske genom att han
uppger denna sin absolut egna symbolkonst?
Det är en konst som hela tiden iakttar, men
på avstånd, på håll. Rörelserna och tonfallen.
Marionettdraget — skådespelstekniken!
Författaren själv håller sig tyst, sluten, lämnar inga
kommentarer. De mest avgörande
upplevelserna, de svåraste känsloskreden, ska verka
med en desto starkare kraft genom att skildras
indirekt, med det outtalades och outsagdas
teknik — och författaren behöver inte själv
utlämna sitt inre. Det är ett slags spegelkonst.
Historien om Hjalmar Bergman är ju, från
nu och framåt, en historia om olika
utbryt-ningsförsök. Konstnärligt-tekniskt löser han till
en del problemet genom att ändra sin stil; i
och med Markurell övergår han till en livlig
och utförlig, ofta kåserande prosastil. Det är
ett stycke uppgivelse i detta. Dramatikern blir
berättare, om man vill ta en formel. Men själva
symboltekniken vill han absolut inte släppa!
Oerhört belysande är här ”Herr von Haneken”.
Ty i denna bok ville han behandla det som
varit den ”kanske mest konstanta och centrala
punkten i min tankevärld”, nämligen
rustnings-problemet, förklarar han efteråt för Hans
Larsson. Han gjorde då detta ”naturligtvis med
min symboliserande arbetsmetod”! Alltså: Den
gång han skulle behandla konflikten mellan
skal och innehåll, mellan skydd och liv,
förklädnad och sanning använde han ”naturligtvis”
sj älv en symbolförklädnad. Hur många
genomskådade den? ”För så vidt jag vet (och erinrar
mig)”, tillägger han omedelbart därpå, ”har
boken funnit en eller möjligen två läsare”. —
Dilemmat består, med andra ord. ”Herr von
Haneken” belyser det med skärpa.
Frågan som återstår, det är ju hur pass nära
sjukdomen som denna konflikt med verklighe-
Hjalmar Bergman och hans tyska översättarinna, Mizzi
Kanzos, i Wien 1912
ten förde Bergman. Vad man kan se, är att
han själv tydligt såg gränsen framför sig: att
han kunde objektivt iaktta, hur förloppet gick
till; och med skrämd inlevelse tänka sig vad
som väntade på andra sidan. Detta framgår
ytterligare av ett enkätsvar i Dagens Nyheter
(2% 1917).
Tidningen frågade: ”Är patologisk realism
konst?” Vad väntar man sig då annat än ett
starkt självförsvar från en författare, som blivit
beskylld för en ”kall nyfikenhet på det grymma,
en sjuk glädje vid desorganisationsprocessens
olika faser” (Böök om ”Två släkter”) ? Men
Bergman går inte på den linjen. Tvärtom: han
värjer sig absolut mot en klinisk sjukdomsbild
i ett drama. Han tvivlar på ”det konstnärligt
berättigade (=det nödvändiga) i detta. Han
har sett Eleonora Duse i en d’Annuziopj äs (och
han beskriver hennes patologiska spel på ett
sätt som leder tankarna till fru Gunhild). Detta
patologiska spel var gripande — ja, men endast
därför att det uttryckte
någonting vida mer och betydelsefullare. Det var det
starkt suggestiva uttrycket för en människosjäls
hjälplösa trevande i det okändas, det oerhördas, det
ohyggligas mörker.
Och jag tror att man här skall finna punkten, där
det patologiska inslaget blir berättigat.–— Det
är icke tragiskt att vara sinnessjuk, men att se en
449
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
