Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Vilgot Sjöman: Overklighetsproblemet hos Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILGOT SJÖMAN
människosjäl fördrivas ur vardagens säkra positioner,
det är att bevittna en tragedi.
Det utbildat sjuka berör honom alltså inte
-—• men hotet om sjukdom, om
verklighetsför-lust. Vad han här med några ord beskrivit är
ju fru Gunhilds och Jörgens Siedels tragedier.
Kanske är de novellerna till sin psykologiska
funktion framför allt ett försök att besegra
hotet genom att beskriva det.
Han ser precis på samma sätt, när det gäller
Lars Hansons patologiska anfall som den sjuke
danske kungen i succépjäsen
”Stövlett-Ka-thrine” på Intima Teatern, (en ”sentimental
fars” i Bergmans ögon). Dessa anfall skapade
alls inte något drama i och för sig, skriver
Bergman. Men han tillägger att ”berättelsen
om den unge prinsens lidanden ger uppslaget
till ett drama som emellertid aldrig blev
skrivet”:
Det finns nämligen i ”Stövlett-Katrine” -— sådan
den ges på Intiman ■— en pjäs i pjäsen. Den pjäsen
har, skulle jag tro, herr Hanson själv diktat. Den
handlar om ett plågat barn, en brutalt våldförd liten
stackare. Den är sann, alltför sann, allmänmänsklig,
alltför allmänmänsklig, och den får en ohyggligt
gripande gestaltning. De slag som haglat över den unge
prinsen vina alltjämt i luften. Han hör dem och känner
dem och han förmår oss att höra dem och känna dem.
Omgiven av stövletter eller drottningar eller
rådsherrar kämpar han sin livslånga kamp med ångesten,
kämpar och faller. Det är ett drama, herr Hansons
drama. Det visar bäst vilken stark konstnärlig verkan
”patologiska scener och karaktärer” kunna
åstadkomma. Men det visar lika otvetydigt att det futtiga
— det må sedan vara farsartat eller sentimentalt —
ej kan och ej får ta så utomordentliga uttrycksmedel
i sin tjänst.
Författare sotn nalkas problemen utan djup
egen erfarenhet kan ju mycket väl tänkas
intressera sig för själva den kliniska bilden. Det
intresset visar också Bergman i alltför hög
grad i novellen ”Den falske Christoforo” 1910
(Amourer), i mitt tycke inte en av hans bästa
saker. Sen dess hade saken blivit farlig mark
för honom: han kunde inte längre hålla sig
med det slaget av intresse.
Helt allmänt kan han i intervjun tala om
”den för resten mycket godtyckliga gränsen
mellan normalt och abnormt”. Men när han
inte resonerade, utan själv upplevde, då fann
han inte gränsen mellan sjuk och frisk
verk-lighetsupplevelse godtycklig (även om han
självklart värjde sig mot beteckningen som
”abnorm”, eftersom den har så många andra
betydelser). Då skrev han till Ellen Key om
den punkt, om den gräns ”där verkligheten
flyr”.
Den plåga han kände på Intima teatern var
också den allmänmänsklig: plågan att tvingas
återfinna sitt eget innersta problem i en
omgivning som äcklade honom. Han har gestaltat
detta problem flera gånger i sin produktion:
i denna rad står Leonard Loewen som det
första utförliga porträttet, med en alldeles
särskild egenart. Han är verkligen prinsen, över
vilken slagen viner — berättelserna om denne
aldrig vuxne är den skyddslöses drama.
4
Overklighetsproblemet
Vad det torde bli möjligt att få grepp om
genom den föregående exkursen — det är vad
som möjliggjort Bergmans inlevelse i ett
verk-lighetsisolerat psyke sådant som Leonard
Loe-wens. Samtidigt har man också genom denna
kringgående rörelse fått en belysning på det
problem, som varit det aktuellaste problemet
när det gällt den bergmanska dikten, nämligen
draget av overklighet.
Den ena efter den andra har fastnat för det.
Skugglikt! Marionettaktigt! En drömkonst!
Bakom detta ligger tydligen en kollision
mellan helt olika verklighetskänslor, författarens
och hans läsares. ”Nog invänder man emellanåt
mot hans figurer, att de te sig skugglika och
icke fullt trovärdiga. Det förefaller som om de
rörde sig likt aktörerna i ett skuggspel.” Hur
karakteristiska är inte orden i munnen på en
berättare med en helt annan närhet till
verkligheten än den som var Bergmans, nämligen
Vilhelm Moberg 1927. Somliga har omedelbar
450
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
