Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Vilgot Sjöman: Overklighetsproblemet hos Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0 V E R K LI G H E T S P R 0 B L E M E T HOS HJALMAR BERGMAN
blick för det som vetter mot verkligheten i
den bergmanska dikten; för egen del upplever
jag dock denna diktade verklighet som något
ovanligt fristående: som i sig själv slutna
världar, överdragna med något egendomligt
beslöjat.
Blygsamheten och försagdheten,
människoskyggheten och verklighetshämningarna har
alltså drivit Bergman ut på ett isolerat avstånd
— in i en symbolvärld, som klär om
verkligheten, med en effekt av slöja som resultat.
Detta beslöjade drag kan ju dessutom vara en
följd av Bergmans ögonsjukdom, som bestod
hela livet. (Men var denna sjukdom — tydligen
främst nervöst betingad — rentav också den
ett utslag av behovet att skjuta verkligheten
på avstånd?)
Från detta avstånd avtecknar sig då
människorna som silhuetter: med höjda armar,
snabba steg, plötsliga huvudrörelser. Plötsligt
tar de till orda: de får en rad repliker (som
märkvärdigt nog inte för dem ut ur slöjans
krets utan låter dem behålla hela avståndet
orört, ogenombrutet). Det är
karikatyrmetoden: i hans egen definition blir den en ”de
brända skeppens, de upprivna broarnas
krigskonst”. Här finns inget att ta tillbaka: allt står
på mästarens eget ansvar! Så får figurerna sin
egen realitet: de sidor diktaren vill visa, visar
han; resten är tystnad. Figurerna rör sig inom
sin slutna värld, inneslutna i den. Så få och så
pass osäkra är broarna till verkligheten, att
de knappast sneglar åt dem.
Man kan se hur intrycken på resan upp ur
yttervärlden omformas för att bilda grund och
stomme i denna nya värld. Örjan Lindberger
har funnit, att de väldiga ekonomiska
transaktionerna hos Bergman gång på gång är
uppförstoringar av de småborgerliga
privathärs-karmetoder, som Bergman kände från sin fars,
sparbankskamrerns värld. (Inte för inte
bekräftar Leonard Loewen, att ”stora
penningsummor ge mig underliga fantasier”!) Staffan
Bj örck har granskat bergslagskomediernas
kronologi och geografiska förankring (uppsatsen
i Samlaren 1949). Han finner, att kronologin
lyder egna lagar, trådarna till tid och plats är
få och bräckliga. Naturligtvis bygger Bergman
på verklighetsstoff, suger till sig minnen och
detaljer; men mycket tyder på att hela denna
omfattande produktion samtidigt är påfallande
litterärt inspirerad: som om materialet under
transporten upp flyktigt stöter mot de talrika
lätta litterära reminiscenser som en rik
beläsenhet införskaffat, men som nu hastigt
omvandlas av en rik och personlig ingivelse —
till något oefterhärmligt Bergmanskt. En rad
namn på olika diktare ligger alltid och glöder
som små punkter i den atmosfär som omger
ett Bergman-verk, men influenserna känns ofta
nog svåra att gripa och fasthålla i det
litteraturhistoriska tumgreppet. ”1 sina omdömen om
andra författare var han älskvärd men i
grunden en smula ointresserad”, skriver Martin
Lamm i sin minnesuppsats. Knut Jaensson
finner bara ett ställe, där det talas om någon bok
hos Bergman: är det inte betecknande för
böcker som själva är litterärt inspirerade? Ty
med vilken lätthet rör sig Bergman inte från
den ena stilen till den andra: isländsk saga,
fransysk rokoko, cederborgsk stil — hur
betecknande ”Herr von Haneken”, fabulerad på
idel litterära mönster och samtidigt en djupt
personlig bok. Det är närheten till det
stiliserade; och det är närheten till det sceniska—har
dessa fristående diktvärldar någon förankring,
så är det scengolvets. På den är de byggda:
hela den romantiskt blödande
herrgårdsvärl-den i ”Dansen på Frötjärn”, hela
maskerad-komedin ”Knutsmässo marknad” (med en pjäs
i pjäsen!), de hamburgska skräckkulisserna i
”En döds memoarer”; eller Farmors
Wadkö-ping — denna friskapade stad, som så
fragmentariskt vetter mot diktarens egen hemstad.
Och så den beslöjade dagern, som gång på
gång skjuter diktverket långt in i det skumma
och skymmande, som t. ex. ”Mor i Sutre”.
Konsekventare än någon annan har Böök
ställt verklighetsproblemet i den bergmanska
dikten på sin spets — men han har gjort det
utifrån den enda bedömningsgrunden, att det
enbart är ”det starka och omedelbara
förhål
451
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
