Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Henning E. Stålhane: Fenomenet Gibbon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING E. STÅLHANE
FENOMENET GIBBON
Den konstlade gränsdragning, som skiljer
vad vi vant oss att kalla skönlitteratur från
författarskap av annan art, har som bekant
lett till att många förträffliga verk oförtjänt
kommit i skymundan. Inom litteraturhistorien
behandlas de i förbigående eller upptagas inte
alls, och för biblioteksbesökaren/bokköparen
fordras det vanligen en mera påtaglig yttre
anledning för att söka kontakt med ett
facklitte-rärt arbete. Man kan spekulera över vilket öde
”Robinson Cruose” skulle ha gått till mötes
om den hamnat på antikvariatens
sociologihyllor under titeln ”En undersökning om
civilisationens uppkomst och betingelser på
isolerade öar” eller vilken läsekrets Edward Gibbon
kunnat påräkna om han med klarare insikt om
sin begåvnings särart hade döpt ”The History
of the Decline and Fall of the Roman Empire”
till ”Vägen mot undergången” eller ”Storhet
och dårskap”.
Ty Gibbon är först och främst en glänsande
berättare. Det som än i dag gör hans stora
verk inte bara läsbart utan stimulerande,
roande och intresseväckande är inte dess
eventuella historiskt-vetenskapliga karaktär utan
dess stilistiska förtjänster, dess breda episka
uppläggning, där vidsträckta fågelperspektiv
konstfullt-raffinerat omväxlar med färgstarka
detaljstudier, och där handlingens mäktiga
huvudflöde kontrasteras mot författarens
snusförnuftigt siratliga kommentarer i
notapparaten. ”Att utförligt berätta om det som aldrig
hänt är inte blott historieskrivarens uppgift
Edwakd Gibbon: Romerska rikets nedgång och fall
I—III. Översättning av Birgit Franzén. Under
redaktionell medverkan av Nils-Olof Franzén och
Bernhard Tarschys.
Ljus 1946—1950. Del I 15:—, del II 18:50, del
III 19:50.
4 BLM 1951 VI
utan varje äkta kulturmänniskas oförytterliga
rätt”, säger Oscar Wilde med rätta, och man
kan fråga sig, varför man just skulle neka
Gibbon denna medborgerliga förmån, som han
visat sig kunna begagna med så stor skicklighet
och smak.
För eftervärlden har Edward Gibbon (1737
—1794) kommit att framstå som en fullgod
representant för de bästa sidorna hos
1700-talets England och för upplysningstidens
rationalistiska kultur överhuvud. Han tillhörde en
välbärgad godsägarfamilj, fick en vårdad
uppfostran och redan i ungdomen en god
förtrogenhet med de klassiska språken och antikens
litteratur. Han kunde företaga vidsträckta resor
och umgicks i samtidens främsta intellektuella
kretsar, stiftade bekantskap med Voltaire, med
d’Alembert och Diderot och förde
överhuvudtaget ett behagligt och omväxlande liv som
middagsätare, salongskonversatör, privatlärd
och parlamentsledamot. Lägger man härtill att
han var engelsman och ungkarl så måste man
medge att ödet givit honom ett så pass stort
mått av jordisk lycka, som någon människa
rimligen kan begära. 1764 kom han som turist
till Italien och här — på eftermiddagen den 15
oktober utanför Ara-Coeli-kyrkan på
Capito-lium — fick han plötsligt inspirationen, eller
skall vi säga infallet, att skildra den romerska
kulturens upplösning och undergång. Det har
ofta påpekats att den tidsålder, då Gibbon levde,
var den bästa tänkbara för ett verk av denna
storlek och uppläggning. Det historiska
källmaterialet var ännu någorlunda möjligt att
överblicka för en ensam person, och samtidigt
hade bl. a. genom Hume och Robertson,
Voltaire och Montesquieu historieskrivningen
fri-gjorts och utvecklats till en litteraturart, som
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
