Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Henning E. Stålhane: Fenomenet Gibbon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING E. STÄLHANE
EDWARD GIBBON
gav spelrum åt författarens individuella
samhällssyn och den aktuella anknytningen till
samtiden.
Det första bandet av Gibbons historia kom
ut 1776: några år efteråt flyttade han till
Lau-sanne, och här avslutade han 1787 det stora
verket, som nu vuxit till sexton delar. Den 27
juni 1787 mellan klockan 10 och 11 på kvällen
skrev han de sista raderna i den lilla
trädgårds-paviljongen, som hörde till hans bostad. Efteråt
tog han en stillsam promenad i trädgården och
mediterade över de tjugutre årens mödor och
framgångar. Han såg på sitt verk och fann
det ganska gott. ”A sober melancholy was
spread over my mind by the idea that I had
taken an everlasting leave of an old and
agree-able companion, and that whatsoever must be
the future fate of my history, the life of the
historian must be short and precarious.”
De sista åren av sitt liv tillbringade Gibbon
i Lausanne. Han författade sina memoarer och
njöt av den litterära ryktbarhet, som den
romerska historien snabbt tillförsäkrade honom.
1794 avled han under ett tillfälligt besök i
England.
Gibbons romerska historia sträcker sig från
det romerska rikets blomstringstid under
An-toninus Pius och Marcus Aurelius på 100-talet
e. Kr. fram till det bysantinska rikets
undergång 1453 och restaureringsarbetena i Rom
under renässanspåvarna Julius II och Leo X.
Men under arbetets gång ändrade verket i viss
mån karaktär. Medan imperiets historia fram
till omkring 640 bildar en sammanhängande
framställning blir den senare delen, som
huvudsakligen berör Öst-Rom,
muhammedanis-mens framträngande, korstågen och
kyrkostri-derna, en svit av mera fristående skildringar.
Det får tillskrivas den omständigheten att detta
område på Gibbons tid var mindre
genomforskat och att hans huvudintresse är
koncentrerat till Väst-Rom. Trots detta är det dock
fråga om inte Gibbons speciella stilkonst
kommit bäst till sin rätt i partierna om Bysanz’
blodiga och förvirrade historia.
Gibbon brukar ofta anföras som ett
föredömligt exempel på en stilens och
ämnesbe-handlingens klassicist, och hans största
förtjänster ligger också främst i herraväldet över
materialet, överblicken över det stora dramats
invecklade händelseförlopp. Det brukar sättas
i samband med hans omsorgsfulla skolning i
upplysningstidens tänkesätt och påverkan av
dess stilmönster, där elegans, behärskning,
precision och objektiv exakthet representerade den
litterära kulturens riktmärken. Man kan
emellertid söka förklaringen till fenomenet Gibbon
på ett annat område, där man måhända mera
direkt närmar sig kärnpunkten. Om man
sammanställer vad vi i dag vet om Gibbons person,
hans levnadsvanor och uppträdande, hans
psyke och fysiska förutsättningar, utformar
sig en sällsynt renodlad bild av en högt
begåvad, lätt hypoman, cyklothym pykniker. Det är
i denna konstitutionella bakgrund mera än i
samtidskulturens ofta groteskt överskattade
påverkningar som man har att söka förklaringen
till Gibbons speciella författartyp. Härmed
sammanhänger bredden, klarheten och
konkretionen i hans historieuppfattning, men också
bristen på djupdimension, det briljanta men
458
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
