Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Henning E. Stålhane: Fenomenet Gibbon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FENOMENET GIBBON
ytliga ordsvallet, den självbelåtna
aningslösheten, som särskilt kommer till synes vid hans
behandling av kristendomens framträdande och
kyrkans utveckling.
Det ligger nära tillhands att jämföra Gibbons
historia med Thykydides’ verk om den
athenska stormaktens undergång i det
peloponnesiska kriget, men jämförelsen blir inte fullt
rättvis och låter Gibbons svagheter framträda
onödigt starkt belysta. Allvaret och kraften,
som ger Thukydides’ verk dess tunga
dramatiska skönhet, kunde Gibbon med sitt lättare
och ljusare psyke aldrig uppnå. Och härtill
kommer en annan omständighet. Thukydides
skrev sin samtids historia; hans självutplånande
objektivitet är inte åskådarens lättvunna
opartiskhet utan tankedisciplinen hos en man, som
höjt sig över sitt personliga öde för att säga
sanningen och ingenting annat än sanningen.
Kanske är det härpå det beror att Gibbons
historia till sina inre dimensioner aldrig kan
betecknas som ett betydande verk. Liksom det
finns monumentalmålningar, som egentligen
är gigantiskt förstorade miniatyrer, ger
Gibbons historiska panoramabilder intrycket av
bagatellkonst projicerad på grandeur-duk;
polerat i 1700-talsretorikens verbala kulkvarn
krymper det världshistoriska dramat till en
anekdot mellan portvinet och biljarden. Och
denna brist på inre resning blir, om man så
vill, det pris som Gibbon får betala för sin
bekväma åskådarplats, sin varken helt spelade
eller helt äkta brist på känsloengagemang, som
skickligt döljer hans i grunden småskurna och
ytligt intoleranta livsåskådning.
Den svenska översättning, som nu med
verkets tredje del föreligger färdig, har i samband
med de tidigare delarna blivit något olika
bedömd, men alla smärre invändningar till trots
måste man erkänna, att den som helhet
betraktad är en prestation av mycket hög klass, och
att det är ytterst glädjande att Gibbon på nytt
kunnat överflyttas till svenskt språkområde
sedan den gamla Wadström-Hedbladska
översättningen från 1820—1834 blivit en
antikvarisk raritet. Det har antagligen inte varit eko-:
nomiskt möjligt att denna gång ge ut verket i
oavkortat skick; en flyktig beräkning tycks ge
vid handen att ungefär två tredjedelar av
Gibbons text medtagits. Tyvärr har strykningarna
gått hårdast fram över Gibbons fotnoter, som
både ur innehållets och kompositionens
synpunkt ger verket mycket av dess egenart, men
denna invändning är oväsentlig inför det
förtjänstfulla arbete som textredaktörerna
Nils-Olof Franzén och Bernhard Tarschys nedlagt
för att få fram en lätthanterligare och så att
säga strömlinjeformad variant av Gibbons
väldiga prosamassor.
459
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
