Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRONIKA
av
EBBE LINDE
Urpremiären på ”Amorina”
Slutspurten på Lilla Dramaten blev hela
spelårets mest sensationella tilldragelse. Carl Jonas
Love Almqvists ”Amorina”, som i sin första
version skrevs 1821—22 men fick vänta till
1839 på sin utgivning, dök upp i Alf Sjöbergs
regi den 1 juni 1951, och blev Almqvists över
huvud första teaterpremiär, jämnt hundra år
efter hans flykt ur landet. Böök eller Schiick
beklagar någonstädes dröjsmålet med bokens
publicering. Om ”Amorina” kommit när den
var ny, hade den blivit det första stora
romantiska diktverket i svenska litteraturen och
Almqvists position i den samtida litterära världen
torde ha blivit en helt annan. Mindre strid hade
det knappast blivit kring honom, men han hade
haft bredare hjälptrupper. Vilket genljud hade
då samtiden givit om den sett verket på scenen?
Hade det varit denna föreställning hade
samtida publik antagligen inte begripit ett dugg.
En rytm så hetsigt staccato, förkortningar så
täta och branta förvisade ännu för tjugu år sen
även en film till det exklusiva.
Nittonhundratalets expressionism hade här fått förmäla sig
med Almqvists skräck- och himmelsromantik
(mest den förra) till en uppvisning i bedövande
teaterdisciplin. Ur läsdramats 73 scenbilder
hade Alf Sjöberg och Claes Hoogland gripit
fatt på det viktigaste trettiotalet, med 71
uppträdande och med mycket bortskuret i
replikernas antal och beblomstring men med nästan
allt av den ohyggliga och komplicerade
handlingen bibehållet. Textens sammanknytande
scenanvisningar hade jämte vissa brottstycken
ur företalet lagts i munnen på en berättare, som
tillika var tavelförevisare och förstås skulle vara
diktarens alter ego, men till mask och åthävor
var allt för lik teaterboven på programmets
baksida. (Jag tror det varit bättre om den
marktschreiertyp, som Hans Strååt med brio
gjorde, hade bytts mot en mer drömmande,
inåtvänd, i kontrast, ej i samklang med sina egna
diktade figurer, men det hade kanske krävt en
skådespelare med större scenauktoritet än det
fanns tillgång till?) Stående dekor: en gammal
djurgårdsek till vänster, ett skåp till höger (det
som berättaren fann manuskriptet i och tillika
det som föll och orsakade att Amorinas mor
dog) ; i fonden ett par skioptikonskärmar på
olika djup, alternerande använda; och för
övrigt bara några tilj or på bockar. De föreställde
världen, i varje fall mycket olika delar därav,
ett berg, en strand, en säng, en bödelskärra, en
segelbåt. Sättstycken sköts ut och in med
glansfull precision att stödja fantasien,
förgrunds-aktionen avlöstes då och då för omväxlings
skull av skuggspel på skärmarna, musik av Dag
Wirén klatschade in vignetter, och aktörernas
entréer och sortier skedde mestadels med
språng. Så jagades vi med expressfart genom
det långa landskapet av sommar och blod och
undan gick det beundransvärt, fast
skenskarvarna smällde och slängde och doften som vi
kände mest var kupéns egen.
Man kunde tycka bättre eller sämre om
grundgreppet, och detalj fel kunde väl också
plockas. I den av Libius arrangerade
spökeri-scenen (IV: 1 i boken) är det väsentligt för
hela idén att skåpet ligger ”i samma positur”
som då Amorinas mor dödades, och att Lisen,
som skall spela moderns vålnad, liknar den
avlidna. Men efter skåpet aldrig fått falla i
dödsscenen, förfuskades positurmotivet; och
Anna Lindahl var visserligen lik sig sj älv, men
hade dragit lakan också över ansiktet, så
Amorina — Anita Björk omöjligt kunnat se den
likhet, som skall bestämma hennes
uppträdande. I andra scener ropar Amorina ut att hon
är barfota, att hon löser håret och låter det
fladdra för vinden: varför Anita Björk inte
kunde exponera sig så pass, när texten
förutsätter det, är en gåta. Kedjorna i Danviksscenerna
hanterades som lätta atrapper; där borde
inövning med verklig järnbelastning ha skett.
Vissa scener, särskilt slutscenen med Amorinas
och Rudmans drunkning, förlorade all sin
solennitet och lyriska rymd genom det sätt de
framställdes på. — Men protokollför man mis-
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
